Aftonbladet – 9 juni 1865, sida 3

dagar, nemligen då moster var med morbror på bondbröllop. Begåfvad med särdeles godt födgeni, fann hon högsta skäl vara dröja der till sista man, samt gjorde, vid afresan, bröllopshuset alltid den heder, att icke låta falla sig besvärligt föra diverse qvarlefvor med sig till prestgården. Lilla Läsar-Anders mådde emellertid som perla i gull; hade fullmakt in petto att såsom tullsnok bevaka och freda potatesgrytan för lurendrejeri. Vid uppöset skulle man först få se om det var fogel eller fisk. Hvar och en. så tjenstefolk som lilla Anders (de öfriga tre voro nemligen med moster på bröllopet). strök då sin andel så i potäter som bröd. Det med rundad sten, kaffeqvarnen kallad, grusade saltet var dock en allmänning för både chef och stab. F. d. Läsar-Presten, numera skafferi-vaktmästaren, potatesdivisorn m. m., fann likväl icke tid invänta pensionstid i denna tjenst. Moster tog ock god reson. Mot några vedoch qvarnkörslor mindre, var dock dagligen en mindre i grytan, och på denna randiga grund förklarade Moster sin stora belåtenhet. Skafferivaktmästaren teg och samtyckte. Larfvade aftill Wenersborg i Februari anno 20. Inträdesexamen lätt för gamle halte Salmenius. Hans tid upptogs sid syltburkar. De satans pojka lade sig i dem. Men hvad som var svårt, var tanken på upp: sagda vaktmästare-platsen hos Moster. Denna, om ock otillräckligt inbringande, var ändock en ordinarie syssla på stat? och stillade mången gång magens väckta gräl. Oförmodadt lyckligt stod en Lärare (Lundholm) utan eldare, borstar re, mathämtare. Ansåg ålder och Dalbofrejd, framför rännstenspojkar berättigade till sysslan. Lik lille Daguerreotyp-borstaren Upperud, hade f. d. skafferi vaktmästaren i Mässemasken, numera Liber Studiosus i Wenersborg, äfven bort kunna visa prof på Sola i Carlstad, gjort spak i porträttering ete.; men, någonting sådantder storartadt låg utom hans penferi. Han hade myc: ket snartycke af sin älskliga Moster. Mycket godt minne af sin första anställning. Höll sig derföre till gamla Fru Lunds kök, der han hämtade mat för sin Magister, och fann sig öfvermåttan väl. I denna lycka kom snart en brytning. Den ädle läraren flyttade. En annan kom i stället. Samma tjenst skulle visserligen der fortsättas; men blef på långt när icke densamma. Uppassarelönen utgick nu i glosor ensamt. Matbitarne torkade in; ty denna storväxta bondnatur? (P. S r) strök allt hvad mathämtaren kunde innehålla. Det var då sju bättre lottade familjer. på ädle Rektorns (D—p —L—Ss) förord, beviljade sju matdagar — och numera Texrtialisten blef barmhertighetens lycklige fosterson. Och såsom sådan har han haft oskattbara glädjen offentligen visa sin tacksamhet. Vi låta nu några för Prestborstaren högst vigtiga år passera. Från Upsala återkommen utnämndes han till Skolmästare och Brukspredikant vid Upperud samt till Socken-Adjunkt i Skållerud år 1830. Med tvenne ynglingar hafva vi gjort läsaren bekant. Båda såsom Embetsmän samma år tillträdande. Under kraftfulle disponenten S:t C:r gemensamt styrdt Uppernds och Skålleruds folk. Hela trettio år förenande sina krafter för kommunens väl och tidsenliga förbättringar uti allt, som deras folk rörde. Frågas hur detta, så i det ena som det andra, för desse förenade Embetsmän lyckats; så hänvisas till folket och förhållandena deruppe. Dessa vittnen om materiel och andelig vård kunna icke jäfvas. Skålleruds folk är och skall länge förblifva kronan i Nordal. Till Holm hade bemälda män nyss öfverflyttat sin återstående verksamhet. Oförmodadthastigt vardt 30:åriga prestliga kamraten kallad till verksamhet å annan bygd den 1 November detta år. Den qvarvarande visade äfven i sista stunder hvad han i honom egt och hvad han i honom nu förlorar?. Nära 60 år söker man icke nya vänner, finner ock svårligen liktänkande medarbetare. Man hinner icke pröfva någondera. Half lifstid fordras merändels för profvet. Och har man rastlöst, för allmänt och enskildt väl, sträfvat n de 60 ären, och förlorar derjemte hälften af sig sjelf eller den 30åriga medorbetaren : då permittera år och förhållanden sjelfmant, och vi draga oss tillbaka från allmän och enskild verksamhet, lönta på vanligt vis: minst otack, oftast klander. Den bättre lönen följer oss osedd och onämnd, äfven sedan döden ropat: Sista paret ut! Bruk af dessa ord i sin högsta ädlaste bemärlse skedde å Framnäs söndagsafton den 10:de stl. November, då ofvanbemälda 30-åriga arbetsbolaget skulle för alltid npplösas. Den afflyttande arbetskamraten kom att säga den qvarvarande sin tack och måhända sitt sista farväl. Den sednare hade, den förre ovetande, inviterat alla häradets ståndspersoner äfvensom flera gamla vänner från Sundal. Han hade äfven mpassat en vigsel för tillfället, Den djupt öfverraskade läraren hade största möda att utsäga vigselorden öfver sista paret i hans lif här i barndomshem met. Hafvande jemnt hunnit dessa och, vid en iten tillämpning om barndomslekens stridsrop: Sista paret ut! syntes nu bakgrunden hans för 30 år sedan först vigda par i Skållerud: byagmä staren Anders Larsson, hustrun Anna Anderslotter. på Björckön. 1 brand stod nu den gamle ;Bldige Lärarens hjerta. . Afskedets digra tårar belyste fårade kinder. Öfverraskningen var för stor. Det hade lyckats värden, kamraten, att nopa den trefaldt: nemligen uti högtidliga afskedet af hela pastoraret på en gång och ett ille; detta afsked förskönadt af herrliga akten, ifvets sista och högsta fest: vigsel. Och vid detta sista par står nu, efter trettio lydda år, det första bredvid det sista. I detta ögonblick vardt gam!e Läraren öfverväldigad af kraftigt skakande känslor. Att af mångåriga kallet här se så oförmo: adt för sin ögon, det örsta och ?det sista par — presterliga lifvets början och slut — här åskådligt uti en enda punkt: Detta var mer till buds, än ögonblicket kunde fatta och förklara. Men den afskedstagande läraren fick här, med sista paret ut, hålia första parets silverfest ; och gemensam välsignelse lykade denna, på så sköna scener rika, afskedsstun Af dem, som möjligen bevärdiga dessa rader ett ögonkast, torde mången högdraget och förmätet utropa: Kors! Så många ord för så ringa sak !? Hvarje sådan anhåller jag godhetsfullt besinna : det är få gitvet vara så kort och vältalig, som Tit. torde fordra, och det är mig och liksinnade aldeles omöjligt för ringa sak anse så mångårig möda, så mycket godt verkadt för kommunen och dess yngre slägte. Gunstigt torde derföre medgifvas: de mång orden stå för min del. lfva saken de, lika gunstbentig i Ts