Aftonbladet – 7 juni 1865, sida 3

Det Romerska Samhället. Af H. Taine, prof. 1 konsthistoria och estetik vid fria konsternas akademi i Paris. s (Forts. från fredagsbl.) Männens etora olycka är utt de icke ha någonting att göra; de förtära sig sjelfva eller förfalla till dåsig sömnaktighet. I brist på sysselsättning spionera de på hvarandra och trakassera hvarandra, likt lätjefulla och i sina kloster instångda munkar. Det är isynnerhet mot aftonen som sysslolöshetens tyngd blir tryckande: man ser dem 1 siva ofantliga salunger stå och gäspa framför sinu taflor, spatsera fram och tillbaka och vänta. Komma så två eller tre stamgäster, alltid de samma, och föra med sig eqvullret för dagen. Rum är i detta afseende icke bättre än en småstad. Hvars och ens husliga lit blir här utspioneradt; ingen njuter af Londons och Paris stora in ognito. Några intressera sig lör musiken eller arkeologien; man talar om nyanställda gräfningar, och fautasien får fritt lopp; cetta är det enda! studium som vicar nägot tecken till lif; det jfriga är förtvinande eller dödt. De utska tidningarna och revyerna anlända icke eller blifva för hvarannan gång förbjudna, och nya böcker saknas. De kunna icke samtala om sin lefnadsbana, ty en sådan halva de ickt; diplomatien och de högre embetenu tillhöra presterna, och armån är utländsk. Aterstår jordbruket. Flera egna sig äfven deråt, men indirekt; de utarrendera sin jord åt bönder genom mercanti di Campagna. Jorden är god och gräset ymnigt. En sådan mercante utarrenderar för tjugofem ecus för sex månader ett jordstycke, för hvilket han endast ger 11 ecus om året; han vinner dessutom fem ecus på fodret och förtjenar sålunda sina vackra penningar. Några ruineras genom att kasta sig in uti allt för stora företag; de uppköpa och göda hjordur, och en smitta utbryter bland dessa; andra deremot förvärfva stora rikedomar, äro bourgeoisiens chefer, kläda sig val, börja att resonnera, äro liberalz och önska en revolution, som skulle sätta dem i spetsen för de allmänna ärendena; nägra bli stormrika, köpa sig ett gods och sedan en titel; en af dem är hertig. Den romerska ädlingen kan icke reda sig utan dem; han känner icke bönderna, han lefver icke ibland dem; om han ville utarrendera sin jord divekte ät dem, skulle han stöta på en hga. Han har ingenting gemensamt med dem och är långt ifrån älskad af dem; hav spelar i deras ögon rollen af parasit. ÅJ andra sidan står han ej heller på god fut med mercanten, af hvilken han vet han blir lurad. Mercanten i sin tur är i bondens vanke en nödvändig ockrare. De trenne klasserna äro ätskida, och det finnes icke någon naturlig styre De romerska adelsmän, som skulle vilja lefva på sina gods, sjelfva odla dem och taga landets ekonomiska och moraliska styrelse om hand, skulle nu för tiden stöta på större svårigheter än någonsin. Till en början fatas arbetare. Victor Emanuels konskiiptioner hafva borttegit mänga ubruzzare, som utförde de gr arbetena; de romerska jernvägarne sysselsätta äfven en stor mängd romare, och de romerska fälten äro näston blotade på bebyggare. Dessutom äro affärerna underkastade gunstregimen, och spanmäålsutförseln är icke fri; d:t fordras en särskild tillåtelse för hvarje operation eller företag, och man erhåller icke tillåtelse annat än i mån efter den gunst hvaruti man står. Styrelsen lägger sig till och med uti ens enskilda affärer. Antag t. ex. att en hyresgäst eller arrendator icke betalar sin hyra eller sitt arrende; ni beviljar honom tre månaders uppskof, efter dessas förlopp ytterli gare tre och så vidare. Slutligen blir ni uttröltad och besluter att låta vräka honom; men hans nevö är kanik, och guvernören 1 distriktet ber er om en ny respit för den stackars mannen. Ett år förflyter, ni skickar på honom rättsbetjenten; men denne hejdar sig, då han får höra att en kardinal intresserar sig för mannen. Ni träffar kardinalen ute i verlden; han ber erå påfvens vägnar att ännu en tid hysa barmhertighet mot den hederiige mannen, som aldrig försummat sina päskpligter; och hvars nevö utmärker sig i det päfliga kansliet. Ena man har behof af en allvarlig sysselsättning, som upptoger hans tid, och en sträng rättvisa, som häller honom inom skrankorna. Han är som vattnet, han behöfver ett aflopp och en dam; i annat fall blir den klara, lilliga, nyttiga floden ett stillastående stinkande träsk. Här är detdet presterliga tvånget, som stänger flodens väg, och pod cklighetsregimen genomborrar ouppörligt dammen; träsket är sålunda färdigt, och nögra af följderna har jag ofvan visat. Om man här finner så mycken låghet och uselhet, kommer det sig deraf att den frie hundlingen fattas och ätven den stränga rättvisan. Mina vänner be mig emellertid icke döma denna nation efter dess nuvarande tillstånd; det inre är bättre än ytan: man I måste skilja mellan det som är och det som kan bli. Euligt deras påstående finnas här kraft och förstånd i ymnigt mått, och för att öfvertyga mig derom ämna de i morgon föra mig ut i förstaden och på landet för att visa mig männen af folket och enkannerligen bönderna. (Forts.) e, Till Redaktionen af Aftonbladet! Då undertecknad i tordags natt klockan omkring 12 var på väg till sitt hem i staden träffade han i Berzelii park på en större ljusbrun hund, hvilken, sakta hviftande på svansen, kom honom till mötes. Som ingen egare till hunden syntes till antog undertecknad att hunden blif utestängd för MT a med för att