Aftonbladet – 7 juni 1865, sida 3

De federala damerna skyndade alt som drabanter följa federationens stjerna. Hvar och en sökte komma i hennes närhet för att ej vid bordet få plats alltför längt bort ifrån henne. De unitariska damerna deremot stannade antingen qvar på sina platser, eller skilde sig så mycket som möjligt från de öfriga, sinsemellan utbytande betydelsefulla blickar och Jeenden. I samma ögonblick som Manuela och Agustina reste sig, vinkade Daniel till si en af sina vänner och bad honom eskortera Amalia, midan han sjelf bjöd Florencia armen. Man vandrade nu långsamt genom salonger och gallerier ut till palatsets stora matsal. Fru de N., som stödde sig på en helt ung mans arm, närmade sig Amalia och hviskade till henne: ?Jag lyckönekar er till så många nya bekantskaper.? Amalia svarade med ett betydelsefullt små leende. Jag förstår detta leende. Vi äro öfver ens. Men här är något allversamt på färde.? ?Något alivarsamt?? sade Amalia och stannade. Hon kände sitt hjerta samman dragas liksom af smärta, ty här oroade henne allting. Ja, Marifio är ännu qvar här.? ?Den der mannen med ögonen?? Ja, mannen med ögonen, och han följe er öfverallt med blickar som sluka er Dertill har ban nyss sagt till en al mine vänner att ni skall tillhöra honom, elle skall djefvulen få taga honom lefvande.? Då få vi önska honom lycka på resan sefiora, och lugnt gå till bords?, svarad Amalia, åter fattande sin förljeslagares arm ?Nej, nej, vänta?, sade fru de N.,