Aftonbladet – 6 juni 1865, sida 2

han yitrat om den splittring, som olyckligtvis alliid karakteriserat argentinarne. Men det onda som deraf uppstått, ger mig hopp ett vi skola förbättra det, eller åtminstone deraf tvingas att förena våra krafter, och det är denna afsigt, näst etter den att förmå er att qvarstanna i Buenos Ayres, som fört mig hit. I hafven medzitvit att det är nöd vändigt för oss att icke lemna vårt land medgifven också att om segern och fram gången följer oss hvar iör sig, skall den vara af föga nytta. Vi stå dessutom i dag på kratern af en vulkan, som ryter, som jäser och hvars utbrott ej är långt aflägset. De mord som hitills begåtts, äro ickv de sista; de äro tvärtom början till en kedja af brott, som likt en ringlunde orm skull slingra sig omkring oss alla. Rosas her länge hetsat sina jagthundar mot oss genom Gaceta och dess representanter. Mördarne bafva genom brottet blifvit ännu mera mordlystna; deras hjerna förvirrad och deras blod brinner af den feber aktiga retlighet, som är nödvändig för att framkalla ett borgerligt krig. Dolkarne hvässas, na lyftas, offren äro utsedda och det förfärliga ögonblicket nalkas. Det är icke ett oförutsedt slag: det är en genomtänkt plan att genom förekräckelsen förlama folkets kraft. Nåväl, om detta ögonblick träffar oss splittrade, åtskilda — varen säkra derpå, vi skola alla blifva Rosas offer Förenade till ett plunmessigt försvar, alla färdiga att hämnas den försia som faller, kola vi antiogen återhålla mördarens arm, ler framkalla revolutionen, eller kunna vi tillsammans emigrera, om det sista hoppet att störta tyrannen försvinner, eller kunna vi slutligen dö, kämpande för värt land och gifvende efterverlden ett skönt och efterfölrdt exempel. Förenade, kupna vi, så snarti provinsen står vår belrielsearme, evtingen för att ope