SJUNDE KAPITLET. Dauiel Bello. Daniel Bello inträdde som vi sett i balsalongen klockan omkring hoalf ett, men tre vmmar förut finna vi honom i det hemlighetsfulla huset vid Cochabamba, der viset så mänga personer efter ett gilvet tecken i. träda och stävga dörren. Daniel var icke allena der. En mängd andra unga män hade församlat sig i dufia Marcellinas sal, som blifvit törändrad ull samlingsrum för attonen. Alla stolar som funnos, jemte dem som tillhörde matsalen, tre små soffor och en bänk, som tycktes fordom hatva haft sin plats i försalen till ett kloster, voro uppställda i en dubbel krets omkring ett bord med trenne, ännu icke tända ljus. Framför bordet stod en större stol, som det tycktes, ämnad åt någon president eller ordtörande i sällskapet. I salen fanns intet ljus annat än stjernornas sken, eom sparsamt inträngde genom de emwå och dunkla fönsterrutorna. De församlade männen, som dels stodo, dels sutto vid fönstren, utbytte endast 1å ord med låg röst, men blickade med spänd uppmärksamhet utår gaten Ovehabermba: