nen har här icke af naturen känsla för rättvisan; han är allt för stark, för väldsam. för rik på inbillning, för att mottaga elle; underkasta sig ett tvång; då han anser sig ligga i krig, inskränker han icke den rät kriget skånker honom. För sex dagar sedan exploderade en bomb hos den förnämste påflige boktryckaren; framätskridandet paru vill på detta sätt gifva Europa ett pro på sin energi och tror sig skrämm. sina tiender; de göra lika som Orsini, tro att ända målet helgar medlet. Folken på andra si dan Alperna ha i detta afseende åsigter som äro något skiljaktiga från romarnes, Rom den 23 Mars. Hvad aristokratien angar, sager man ati den är inskränkt. Man låter de förnämste familj rna passera revy intör mig: flerv hafva rest, äro temligen kunniga och icke elaka; men till följd af en sällsam egenhet, som utan tvilvel har sin rot i det ringa antalet af croisseringar samt stagnationen i blo det, som ständigt är inneslu:et inom samma ådror, äro nästan alla slöa och bornerade. Jag svarar, att jag känner fyra eller fem romerska adelsmän, eller grand-seigneurer, utmärkt upplostrade och intagande, nägra utrustade med hög bildn pg, och isynuer het en framför andra, som är förbindlig som en prins, spirituel som en journalist. lärd som en akademiker, och derjemte artist och filosof, så djupsinnig, sä rik på pi kanta ord och ideer, att han ensam skulle kunna underhålla konversationen i den mest lysande parisersalong. Harpå svarar man mig, att man icke för döma efter undantagen, och att i ett sällskap af narrar det dock alhid finnes någon med hufvud. Tre eller fyra ljusa hufvuden och verksamma män bryta starkt af mot den stora tär skocken. Dessa äro liberala, de öfriga på viskt inneslutna i sin uppfostran, sina tördomar, sin tröghet, liksom en mumie i sina bindlar. Man finner på deras bord små gudliga böcker eller plumpa visor; dertill imskranka sig deras franska bokreqvisitioner. Deras söner tjena i adelsgardet, göra sig en bena midt i hufvudet och förfölja fruntimren med sina fadda småleenden. Salonger finnas ej många; sällskapsandan saknas, och man roar sig föga. Hvarje hög herre stannar hemma hos sig och tager om aftonen emot sina förtrogna, personer som tillhöra huset, likasom tapeterna och möblerna. Man går icke, såsom i Paris, ut i stora verlden af ärelystnad för att skaffa Äg relationer och förvärfva sig stöd; dylika åtgärder skulle icke tjena till något. Det är i andra vatten, i det presterliga vattnet, som man här mäste fiska. Kardinalerna äro ofta söner af bönder eller emåborgare, och en hvar af dem har sin förtrogna omgifning, som följer honom sedan tjugo år tillbaka; hans läkare, hang biktfader och hans kammar tjenare komma sig upp genom honom och utdela hans ynnestbevisningar. En ung man, som vill skapa sn lycka, måste fästa denna vid en prelats eller en at hans folks; denna lycka är ett sto t skepp, som vinden drifver och som drager de små bäåtarne eliter sig. För att erhälla en ynnest eller en plats, kör man emellertid icke vändu sig till en kar: dinal eller en af kyrkans cheler; en sådan svarar förbindligt, men går icke längre. Man bör trycka på mera hemliga fjedrar och vända sig tilt barberaren, den förste kammartjenaren eller dylikt. En morgon skall han tala om er och säga med eftertryck: ?Ack, ers eminens, den och den har så vackra tänkesätt, han talar om er med en sådan vördnad ! En annan omständighet, som är mördande för sällskapsandan, är bristen på öppenhjertighet. Den ene misstror den andre, vakar öfver sina ord och utgjuter icke sitt hjerta. En främling, som uuder tjugo år här ständigt sett mycket folk hemma hos sig, sade, att om han lemnade Rom, skulle han icke på sex månader ha två bref att skrifva di!. I detta land har m:n ej några vänner. Den enda sysselsättningen är töljaktligen kärleken; qvinnorna tillbringa sin dag på balkongen, eller om de äro rika, gå i messan, derifrån till Corson, och så äter till Corson. Om de ömma känslorna icke få sitt vanliga flopp, framkalla de ibland våldsamma assioner och utbryta nägon gång i förfäriga explosiuner. (Forts.) Rättelser: