Aftonbladet – 2 juni 1865, sida 2

AMALIA. El Roman i tvenne delar. 4r Jose Marmol). Men den stackars Amalia kände ingen och var icke uppbjuden. De unga damerna lemnade henne snart allena vid sidan af ett äldre fruntimmer, hvars hela hållning och utseende påminde om makisinnorna vic Ludvig XIII:s hof eller vid vicekonung Pezuelas i Ivcas stad. Ni har kommit mycket sent, sefioritat, sade hon till Amalia, med en af dessa, knappt märkbara, men eleganta helsningar, hvilka iogen kan efterbärma, som ej seda barndomen lärt dessa rörelser med hufvudet ech ögonen. p Det är sannt, men det var mig omöjlig: att kunna komma förrt, sade Amalia, besvarande lelsningen. Hon hade genast förstått att hennes granne var ett fruntimmer ur de högsta kretsarne, liksom hon också genast upptäckt dennas obetydliga entusiesm för federvlismen, dä hon säg den lilla röda rosett, som nästan dolde sig i den gamla. damens härprydnad af svarta spetsar. Ty vid denna tid beräknades den federala hänförelsen efter storleken af de såkallade de v.serno. Två personer, som ej förr sett hvarandra kurde sälunda med ett enda ögovkast öfvertyga sig om hvarandras politiska åsivter, måunen genom en blick på rosetten i koapphälet, qvinuorna om de betraktade ) Se A B. n:r 83—85, 87, 89 -M. 94. 96—102 104, 106, 107, 109. 112, 113, 116, 117 (B), Liv, 128, 124 (B) och 196.