Aftonbladet – 1 juni 1865, sida 3

alla andras intresse. Tvenne unga damer inträdde nu i salen, arm i arm; det var seflora Amalia Svenz de Olabarrieta och sefiorita Florencia Dupasquier. Den förra, som äunu bar sorg efter sin make, var klädd i en drägt af mörkt lilaärgadt eller snarare violett siden, öfver wilken föll en tunik af dyrbara svarta spetsar. Omkring lifvet, smärt och fint som på en grekisk staty, bar hon ett skärp af samma färg som klädningen, så långt att indarne deraf räckte ned till kanten af den svarta spetsklädningen. Hennes mantilj var yckså af svarta spetsar; en roselt i bröstet, if samma färg som skärpet, fulländade hennes enkla, men eleganta drägt. Det präkiga, bruna håret föll i glänsande lockar kring kinder och hals, och bland deras mörka vågor lyste vid högra tinningen en präktig hvit ros; i nacken låg håret upprulladt i en tung fläta, som tycktes qvarhållas der af en enda guldnäl, hvars spets doldes i en dyrbar och stor perla. Under denna fläta på venstra sidan af hufvudet, framstack spetsen af en liten röd bandros, en prydnad, som alla vid strängt straff måste bära, så snart de gingo utom sin dörr. Florencia bar en klädning af hvit erepe med volanger, garnerade med guirlander af rosenknoppar, som från midjan i två rader singo ända ned till den nedersta volangen, hvars kant de sedan följde rundtomkring klädningen. Dennas ärmar voro utomordentligt korta, och en mantilj af finaste hvita spetsar sammanhölls på bröstet af en röd bandros. Hon bar också lockar, i hvilka flera rader perlor voro inflätade, så att några af dem nedföllo på den unga flickans panna, hvars hvithet de ej förmådde förduvkla. På venstra sidan ar hutvudet bar hon en qvist af rosenknoppar, lika med