Aftonbladet – 1 juni 1865, sida 3

allt var i den största oordning, smutsigt linne och spräckta skålar på bordet coch på golfvet; hela trossen åt ute i kökett. En söndag såg jag dem klädda i hattar, likt fina damer, och hörde att deras breor var advokat. Denne bror fick jag älveen se: han såg fullkomligt ut som en gentlleman. På min fråga, hvad alla dessa ungga män göra, svarar man mig, att de göra ingenting; hufvudfrågan i detta land är attt göra så litet som möjligt. Man kan jemfiöra en ung romare med en man som njuter sin siesta; han är trög, hatar ansträngning och skulle bli högligen förargad om han blefve störd och tvungen att företaga sig hvad det vara månde. Då han lemnar sin byrå, kläder han sig så väl som möjligt och går att tillbringa sin tid under ett visst fönster. Detta upptager eftermiddagen. Alltemellanåt lyfter frun eller den unga flickan på ett hörn af gardinen för att visa att hon vet att han är der. De tänka icke på något annat — detta är icke något förunderligt, siestan gör en disponerad för kärlek. De promenera oupphörbgt på Corson, följa fruarne, känna deras namn och lörnamn, deras älskare och deras både närvarande och förflutna lif. De hafva sålunda hufvudet fullt med sqvaller, och i detta yrke skärpes för öfrigt sinnet och blir skarpsynt. Sinsemellan äro de artiga, leende, förbindliga, men baksluga, ständigt på sin vakt, sysselsatta med att undantränga hvarandra och spela hvarandra elska spratt. Inom medelklassen har man aftoncirklar, men högst egendomliga. Älskarne observera hvarandra från den ena ändan af salongen till den andra; omöjligt att få tala med en ung flicka, hennes älskare har förbjudit henne det. Man dricker sitt glas vatien, och hvar och en sysselsätter sig med att följa sin egen tankegång eller att observera den andra. Man uppvaknar dä och då ur detta tysta grubbleri för att höra litet musik. Inom den !ägre bourgeoisien serveras alldeles ingenting, icke ens ett glas vatten. Ett piano finnes der merendels, och ofta är det någon som sjunger. Alldeles ingen eld om vintern; damerna sitta med mulfarne på sig inne. De mest omhuldade erhålla en glödpanna, för att deröfver värma sina händer. Detta anses tillräckligt; man är bär icke kinkig af sig. Man håller de unga flickorna inneslutna; följaktligen söka de att komma ut. För kort tid sedan smög sig en af dem ut om aftonen för att begifva sig till ett möte, förkylde sig och dog. Hennes vänner gjorde nu ett slags demonstration och kommo i skaror för att kyssa liket; i deras ögon var den unga flickan en martyr, som offrat sig för det idealiska i lifvet. Deras hela lif består uti att tillhviska hvarandra att de ha en älskare, lyssna till en ung man som gör dem sin cour, går fram och tillbaka utanför deras fönster, etc. Detta sysselsätter deras inbillning och tjenar dem i stället för en skrifven roman; de göra sjelfva romanen i stä let för att läsa den. Hvad deras dygd angär, hafva de en sällsam taktik: de öfverlemna utanverken, men försvara fästningen och jaga skic-ligt, beslutsamt och oaflätligt efter en man. Detta galanteri hör för öfrigt icke till det finaste slaget; det är i hög grad naivt och temligen groft. Dessa semma unga män, som i aderton månader promenera utanför ett fönster och nära sig med drömmar, tilltala en qvinna, som går ensam på gatan, med det räaste språk. Åtven med den qvinna de älska nyttja de ord af dubbel betydelse och göra temligen tvetydiga artigheter. En af mina vänner befann sig en dag i ett sällskap på landet tillsammans med en ung man och en ung qvinna, som syntes i hög grad intagna af hvarandra; i hvarje ögonblick glömde de att de icke voro allena. Han sade nu tillsin granne: Det der tycks vara ett nygift par, men de tro sig vara i sina egna rum?, Grannen svarade icke, men syntes helt besvärad. Det var han som vär mannen. En af mina vänner påstär att den stora italienska passionen, som Stendahl upphöjt till skyarne, denna oaflätJiga beundran, denna oinskränkta dyrkan, denna kärlek, som är i stånd att vara sig jelf nog och räcka ett helt lif,, blir lika sällsynt här som i Frankrike. Åtminstone saknar den finkänslighet. Några qvinnor bli förälskade, men uti ytan; det som de beundra är en vacker gosse, som är väl växt och väl klädd, som har hvitt linne och kedjor af guld. Ingenting mildt eller qvinligt i deras karakter; de skulle vara goda följeslagerskor i kritiska lägen, der det fordrades att utveckla energi; men under vanliga omständigheter äro de tyranniska och ba i fråga om uppmärksamhet för deras egna personer temligen pockande anspråk. De, som äro erfarna i sådana ämnen, förklara att man blir en verklig slaf, då man blir en romarinnas älskare; hon fordrar oupphörliga omsorger och upptager hela ens tid; men mäste alluid vara på sin post, bjuda henne armen, ge henne buketter och små grannlåtsprydnader, vara uppmärksam eller iörtjust; i annat tall misstänker hon att man har en annan älskarinna, återför en genast till sin pligt och fordrar ögonblickligen talaude prof. I detta land blir mannens tid, som icke upptages af hvarken politik, industri, litteratur eller vetenskap, en vara utan köpare; enligt den ekonomiska regeln om tillgång och etierfräågan förminskas till följd deraf dess värde och sänkes till och med ända till noll; under sådana förhållanden kan en qvinna begagna den till knäböjningar och framjollrandet af vackra fraser. (Forts.) Smitbsonianum i Washington. ro