Aftonbladet – 1 juni 1865, sida 2

ur vagnen och en af dem tillsade kusken att väuta dem på samma ställe klockan half eltva. Deretter togo alla fyra vägen ät flodsidan. Gatan Cochabamba var vid denna tid på altonen alldeles öde och mörk: gatulyktor funnos nemligen icke der. De gingo två och två tillsammans, och vid sista tvärgatan, innan de uppnådde ett med flyglar tförsedt hus vid stranden, varseblefvo de tre män kommande från gatan Balearce, hvilka hastigt stannade vid åsynen af de fyra andra. En af dessa — de hade också stannat och betraktade de okända misstänksamt — bröt emeilertid tystnaden. i Vi måste gå emot dem, sade han, vi äro i alla fall fyra mot tres, och han tog med dessa ord ett par steg framåt. Är det för vär skull, mina herrar, fortfor han, Xsom ni gjort er besvär att aforyta er promenad? Ett hallqväfdt skratt var det enda svar han erhöll på denna ridderliga fråga. Gå för djefvulen i väld! Ha vi nu tid att ekämta! utbrast den som fört ordet, med hvilken hans följeslagare nu förenat sig, emedan de i det skrattande sällskapet igenkänt sina vänner. Alla gingo nu framåt och stannade snart utanför porten till ett hus, som vi hoppas läsaren påminner sig, om också ej med samma noggrannhet som Daniels gamle lärare. Ingen af sällskapet klappade på porten, men en af dem lutade sig ned och hviskade genom nyckelhålet ordet: Tjugofyra. Dörren öppnade sig och stängdes så fort den eista a de ankommande iuträdt. Några minuier sednare bleivo samma ord framhyviskade vid samma dörr, som öppnades tör två personer, och under en fjerde