Aftonbladet – 31 maj 1865, sida 6

anar?, svarade Eduardo, som ånyo fattat Amalias hand. Nog, nog, setor!4 sade hon och drog undan sin hand för att med dem betäcka sina talande ögon. I hennes hjerta uppstod denna förfärliga strid, som ofta utkämpas inom qvinnans bröst, då hennes känsla vill tala, men läpparne tiga. ?Nej?, fort!or Eduardo, låt mig åtminstore för första och kanske också för sista gårgen svära att helga mitt lif åt kärlek till den enda qvinna, som någonsin haft ettrum i mitt hjerta, som med min första kälek, gifvit mig den första förhoppning om lycka på jorden. Jag älskar er, Amalia, jag älskar er, och Gud är initt vittne att mi kärlek är större än mitt hjerta.? Amalia lade sin hand på Eduardos axel? Hewes blickar strålade af kärlek; ett flyktigt leende låg på hennes purpurläppar. Och utan att bortvända sina hänryckta bliekar utsträckte hon handen och pekade på den hvita rosen, som låg på golfvet. Eduardo upptog den och förde den till sina läppar. Nej, Amalia7, sade han, det är icke kömheten som fallit till mina fötter, utan ag, som på knä skall tillbedja henne; jag om skall bära hennes bild i mitt hjerta iksom jag skal: gömma denna ros, undervanten på min lycka.? Icke i dag?, sade Amalia, återtagande osen, 7i dag behöfver jag den; i morgon illhör den er.? ?Men denna blomma är mitt lif. Hvaröre tava den ifrån mig?? Ert lif, Eduardo? Icke ett ord mer, ör Guds skull?, sade Amalia och drog sig illbaka från Eduardos sida. ?Ni har tolat betydelsen deraf att denna ros föll till ra fötter just då ni talade med mig om