Aftonbladet – 30 maj 1865, sida 2

tänkande på den sällsamma oerfarenhet och barnslighet hans fordne lärare, ehuru hunner öfver lifvets middag, dock ännu bibehöll på samma gång som han var i besittning a! flera i det praktiska lifvet nyttiga och användbara kunskaper. Don Cåndido var en af dessa menniskor, som aldrig känna afund, elakhet eller misstroende ens till namnet, lika litet som de förstå menniskornas benägenhet för intriger eller derasäregirighet och ombytlighet, som utgöra ett oförargligt undantag från de vanliga menniskorna, som alltid förblifva barn och som af de dem omgifvande tingen aldrig se mer än ytan. Tanken på detta sysselsatte Daniel verkligen mera än till och med de stora, politiska hvälfningar, hvarpå han i sednare tider så mycket tänkt och till deltagande hvari han fördes lika mycket af sin karakters hela riktning, som af sin fosterlandskärlek. Men han var så lycklig att kunna för tillfället undanskjuta vigtigare saker, under det han, då det behöfdes, hade friska krafter att använda dertill. Hos honom fanns nemligen, hvad som sällan has en person förenas, på en gång en stor mans snille och förutseende och en ynglings sorglösa, glädtiga sinne. Också såg man honom ofta i de svåraste omständigheter, de bedröfligaste tillfällen, blanda ironi med allvar, skämt bland sorger, och uppfriska det allvarliga med några af löjets knappnålsstygn. I detta ögonblick, till exempel, bar han, så att säga, en dödsdom i sin egen plånbok, ty de trettiotvå skrifna pi.pperslap arne voro endast fenan sina hemlig etsfulla ord och siffror tillräcklig grund för en anklaelse, och en anklagelse var i dessa tider detsamma som en dom. Och likväl tänkte Daniel ej derpå, utan blott på sin gamle