som följaktligen just jemt och nätt undgåi förlust. Så länge det icke tilläts att etablera nya banker ens der de mycket väl behöfdes, och följaktligen de förutvarande faktiskt innehade ett slags monopol, ogillade vi de, på grund af sedelutgifningsrätten nästan uteslutande, uppkomne betydliga vinster som bankbolagen uppburo. Men nu sedan täflan är öppen, må vi bekänna att vi skulle anse såsom högst otillbörligt om: en bankinrättning, förde de : ock i skölden att vara en provinsbank till förekommande af utländsk skuldsättning och drifven utan vinst, skulle erhålla särskilda fördelar. Men detta har ingen fara. Rikets ständer, som funnit ilialbankerna för ri-sbanken betungande, komma sannolikt icke att i stället antaga hr Hintzes banksystem. Man torde dessutom kunna vara fullkomligt trygg, ty enligt banklagen erfordras minst 30 personer för att stifta en bank, och vi betvifla höseligen att i hela Skåne kan uppletas 29, till myndiga år komne, bofaste män, hvilka skulle vara hugade deltaga uti hr Hintses bankföretag. Man kan således vara ugn att det skydrag inkonvertibla (oinlösbara) banksedlar, hvarmed hr Hintze hotar ;j skall komma att öfversvämma Skåne. Hr Hintzes uppgift att bankerna i Skåne aga 8 då 10 procent förefaller otrolig sedan Skånes bank offentliggjort sin räntefot vara 5!2 procent. Klagolåten öfver skatterna kan möjligen rara befogad, men orimligheten att genom tt privilegium för ett fåtal på en omäg tillskynda dem en lindring, som ej kan komma alla till del, är nog bjert i ögonen allande. Hr Hintze försäkrar att de enkilda bankerna äro längesedan utdömde af let egentliga folket?. Rikets ständer, som yligen stiftat lag i ämnet, måste således nses representera det oegentliga folket. Som i tro oss veta grundar sig oviljan mot banerna till en betydlig del på det bekanta rdspråket ?man lånar en vän och kräfver n ovän?.