djuren först och lättast hafva gått igenonm; met då alla de små djuren stannade på filtruum oc alla de stora gingo igenom, så är det attt kon stateradt faktum att de borrade sig igennom fil trum. Ett prof försattes med Attiksyra, hvarvidd inger förändring märktes hos djuren. Ett prof försattes med 5 4 ren Svafvwelsyra, härvid blefvo djuren endast något lifligarre men ingen annan förändring märktes — då tilllsattes ytterligare 5 94 Svafvelsyra då en del af dle minsta djuren dogo, men de större lefde ännu med friskt lif, så att ännu 1 4 svafvelsyra måste tillsättas innan alla djuren dogo. — Ett annat prof af ättikan försattes med 10 Alkohol, djuren blefvo nu lifliga, derefter tillsattes 5 4 Alkohol då de minsta djuren domnade, derefter tillsattes åter 5 4, Alkohol, men de större djuren lefde ännu med samma liflighet i sina rörelser — ehuru 20 4 Alkohol voro tillsatta. Ett prof af ättikan uppvärmdes till 35? Celswms och hölls vid samma värmegrad tolf timmars tid, vid denna temperatur voro djuren ytterst lifliga och man kunde märka att de förökades till antal och blefvo äfven synbarligt större. Temperaturen höjdes nu till 60? då alla djuren blefvo hvitaktiga och styfva, de dogo således vid 60? värme, och då temperaturen höjdes så började de vid 70? att upplösas under gasutveckling så att då temperaturen stigit till 100 eller kokpunkten märktes blott en ringa återstod af djuren såsom en obetydlig sammangyttring af skeletter efter infusorierna. De slutsatser som kunna göras af denna undersökning äro således, att då ätikålarne kunna lefva i en blandning som innehåller 10 4 svafvelsyra, eller 20 4 alkohol, samt fortplanta sig i 35? värme, det då kan med någorlunda visshet antagas att de icke dö i menniskans mage — men då de kunna genomborra ett dubbelt pappersfiltrum så skulle möjligtvis fråga kunna uppstå, huruvida de ej kunna i likhet med trichinen uttöfva något skadligt borrningsexpriment i menniskornas magar? detta öfverlemnar jag till Herrar Läkares begrundande och hemställer om icke en eller annan ny hittills okänd sjukdom derigenom skulle kunna upptäckas? Emellertid har jag ansett mig skyldig att upplysa allmänheten om ättikans egenskaper alldenstund den varma årstiden nu tillstundar då ättikålar alltid bildas. — Dessutom är det några andra förhållanden med ättikan som förtjena uppmärksamhet, nemligen, att under sommartiden finnes här en liten Fluga som man ofta ser i skaflerier ocb kryddbodar m. fl. ställen, denna lilla fluga lägger sina ägg i ättika, hvarest larfverna kläckas och lefva, Åe äro mycket små så att man ej lätt apptäcker dem med obeväpnadt öga. — Här bör äfven nämnas den så kallade Ättikmodern, hvilken är en växt som bildas i all ättika och som är ett hufvudvilkor vid ättiksbildningen, den stannar såsom ett segt slem på botten i alla ättikskärl. Allt detta onda kan dock förekommas, om man uppkokar den ättika man köper och sedan låter den klarna, eller efter upphettningen filtrerar densamma — kokningen bör dock ej fortsättas länge, utan ättikan upphettas endast till kokning, då den genast tages af elden, hålles väl betäckt och får svalna. Då åtskilliga metaller lösas af den kokheta ättikan så är det bäst att till kokkärl använda telgstensgrytor eller glaserade pannor af bränd lera. Då förfalskningsindustrien begagnar sig af för att göra ättika starkare att deruti hälla svafvelsyra, så torde det ej vara utan intresse och nytta r allmänheten att jag härmed äfven gratis beskrifver ett sätt att upptäcka denna förfalskning som är så enkelt och äfven ofelbart så att hvar och en kan utföra det — neml.: Man upplöser Chlorbarinm i Aqva destilata (rent destileradt vatten) och filtrerar lösningen genom Chemiskt rent filtrerpapper — af denna vattenklara lösning hälles något litet uti ett halft spetsglas ättika, — blir då ättikan hvit, mjölkig och oklar. så innehåller ättikan Svafvelsyra och om glaset då ställes stilla någon tid så faller ett hvitt pulver af svafvelsyrad baryt till botten som fullkomligt konstaterar svafvelsyrans när: varo; förblir deremot ättikan klar oaktadt lika mycket Chlorbariumlösning som ättika är tillsatt så är det ett säkert bevis att ättikan icke innehaller svafvelsyra. Stockholm i Maj 1865. A. Fornander. Föreståndare för Teknologiska Grufvebyrån