Aftonbladet – 27 maj 1865, sida 3

(Unföres på begäran). Djar och Vexter i Ättika. Då det kan vara till nytta för allmänheten att någon gång äfven få veta något om naturens mysterier och att vetenskapens idkare ej verkställa alla undersökningar blott för egen räkning, så vill jag här i korthet lemna några upplysningar rörande en undersökning af Attika som blifvit. verkställd på undertecknads Laboratorium. Ättikan hemtades direkte från en kryddbod och var sådan som den vanligen i handeln förekommer. — Vid okularundersökning med obeväpnadt öga var ättikans färg svagt gulaktig d. v. s, vanlig, något litet oklar, så att ättikan såsom handelsvara ej kunde anses hafva något fel och var (öröfrigt hvad man kallar stark ättika. Vid optisk undersökning befanns ättikan full af infusjonsdjur i oerhörda massor — dessa infussorier kallas Attikålar, hafva långsträckta, klart genomskinliga ormlika kroppar, som äro något tjockare åt ena ändan, men den smalare ändan är en till den ytterligaste finhet utdragen spets, de största voro circa 10 millimeter långa och verkställde sina rörelser på samma sätt som ormar med stor kraft och hastighet. Då ändamålet med dessa rader ej är att redogöra för den kemiska analysen å ättikan emean det sannolikt ej intresserar läsaren, så förbigår jag densamma helt och hållet, men vill blatt omnämna de rön som gjordes rörande Ättikålarnes förmåga att uthärda och lefva samt bästa och enklaste sättet att döda dem. Ett prof af Ättikan filtrerades medelst filtrum af det tätaste kemiska filtrerpapper men Djuren borrade sig genom filtrum och åtföljde filtratet i stor myckenhet, de som stannat på filtrum alfspolades med vatten och voro i vattnet lika lifliga som i ättika. — Då filtrerades ett prof genom ett dubbelt filtrum hvarvid befans, att endast de större djuren borrade sig genom filtrum och de smärre stannade på filtrum, detta bevisar att de verkli gen egde styrka att genomborra det flerdubbla papperet, ty hade det endast varit porositet eller otäthet hos filtrumspapperet som tillåtit att de gingo igenom, så skulle följaktligen de minsta