Aftonbladet – 26 maj 1865, sida 3

RA EVERS Åh AR Mö if AP r R. v. E, ! 1. Hon, mitt barn, min lockiga lilla flicka, Blek och snöhvit, kall som en marmorengel? Hjert:t vill ej, vägrar att tro på ögats Rysliga intyg! Ve mig, ve oss, sanningen måste fattas! t All vår gråt ej mäktar att henne störa, I Inga kyssar värma den lilla handen, t Intet, ack mtet! r 2 1 M lt Hem jag kom. Den lilla, som nyss så muntert 1 Lekt och :sprungit, hade på soffan lagt sig, Hade sjelf få fötterna bredt sin lilla; andiga kappa. Ej till någon hade hon fällt en klagan, — 4 Ingen bedt om hjelp, eller omak vällat, Låg der stilla, tälig; men späda hjertat js Klappade häftigt. ! h h I Trenne dagar, trenne förfärligt korta, Långa dagar, dagar af feberifver.. Plötsligt tystnad! Lyssning! Ettlitet urverk Stannat i natten! Pris dock ske dig, sorgliga, milda yrsel, Ingen aning, intet begrepp om plåga! Hvar har Nina ondt, jag med ångest sporde? 1 Trött i vitt hufvud !? v Grönt och upprätt växer det unga axet, ) Vårligt friskt och sväller af lust att blomma. j c Frosten kommer. Vissnande lutar strået Trött i sitt hufvud! ! 3. Nyss, så nyss, hvem kunde väl mindre tyckas Trött? än hon med qvicksilfverfotaparet, Hon, som ingen rågonsin såg förståndigt Gå genom rummer? Hur den rastlöst pratade oförtröttadt Rösenmunnen, medan det stora, bruna Ögonparet visade andens lilla Fotografibild! I Hvilken glädje, rasa bland småbekanta, Skratta, gunga, klättra bland sten och buskar; . Hur det smäålockkrusiga, bruna håret Lekte på pannan! Tro dock icke, barnet beständigt lekte. Tidigt röjdes kunskapsbegäret vaknadt, Sökte nåring. Ofta man varsamt måste Hålla tillbaka. Allt var roligt: höra berättas sagor, Skrifva, räkna, läsa fransyska veroer — Biet honung finner i ängens blommor, ; Finner i åkerns. : 4, Ack, den dockan! Huru jag ser det för mig! Satt förnumstigt lutad i hlla sungstoln, Vårsoln log bland krusiga lockar. Båda Läste Fru Lenngren! 5. i Ett, jag mins dock, hade hon svärt att lära: Kunde aldrig höger och venster skilja. l Gagnlös kunskap! Aldrig vid skiljovägen — Hade hon sett sig! Hon j kände annat än en väg: lydnad. Dese beskrilning hade hon fått i hjertat, Och längs vägens blommande enar löpte Sanningens stängsel! 6. Arma maka, du som i åtta sol-år Rastlöst vårdat, b:dit och älskat rastlöst, Bildat hjertat, odlat den unga tanken, Stolt öfver framsteg, Arma maka, målte du styrka finna Hos dig sjelf i spänstiga dufvosinnet; Jag, ditt stöd, ack, mäktar ju än ej kufva Egen förkrossning! 7. Lillkatkesen älskade hon, likt allt, som Nämndes: litet. Kärast var minsta dockan, Minsta bollen bäst, och den lilla myggan? , Fick man ej skada. I den större kunde hon tredje budet — Henne gjordes icke behof förklaring Af det fjerde! Fader och moder hedra Visste hon medfödt! Hvarför blef ej hi nne, som löftet lyder, Derför gifvet länge på jorden lefva, Sprida glädje, glimmande glad som fosfor Genast i flamma? Hvarför? Svarslös fråga, så ofta frågad! Frisk och vacker, barn med en engeis hjerta, Lifoch hoppfull, rocig af framtidslöften, Skördad af döden? Hon ett förspel knappast; och jag, som redan Ej mer räknar grånan e hårstrån, qvargår, Dålig femaktspjes, der intresset upphör Ren i den fjerde! 8. Många vänner egde hon, små och stora, INär och fjerran. Ofta jag såg på resor Hur hon hastigt kunde magnetiskt värma Främmande hjertan. IMå min tack er nå, en förtviflad faders! Än en bön: förunna åt henne ännu Plats — en tid —i minnena! Namnet Nina j Tar ju ej stort rum! i 9. lAck vår älskling, hennes var lilla rummet Ofvan salen! Trappan står qvar derborta. ILikt en ranka slingrar den rundt om pelarn, i Svingar sig uppåt! Hvar är trappan, visa mig, Gud, den trappan, i Hvilken leder, leder med visshet upp till Å Barnets rum i öfversta blåa loftet, i Visa mig trappan! ; Jakobsstegen, säger man, englastegen! j Skör för skör, dess bräckliga pinnar bruste, ) lOm på dm jag satte den stoftbetyngda, Jordiska foten! Ack jag klagar, klagar så otålmodigt! .Snart för alla kommer den sista stunden. Ren i fjerran tror jag mig se den nalkas Liksom ett natt-tåg. Rödt det giimmar, lokomotivlyktparet. Hör det nalkas! Brusande! Tar mig med sig! I Bort jag flyr mot eviga solars uppgång,