Aftonbladet – 24 maj 1865, sida 3

SMceNenRE: OCMUP SKOIa (tSSaåa hestammMas: Id kommer i en labyrint af olika, ensidiga tycken Den ena vill ha mer, den andra mindre, der tredje en annan gammal tillsats i blandningen 0. 8. Vv. i oändbghet, hvarmed omsider inger enda finner sig ndjd. så snart man afviker frå nuvarande spraket och ej låter det vara oblandad och oförfuskadt. Den tid måste väl äfven kom ma, då nuvarande språket blir föråldradt. Skal man då ha två föraldrade språk i den tidens kyrkbibel? Luther begagnade det språk, som tföretanns på hans tid, icke det som talades och skrets hundratals år före honom, ej heller de barbariska språk. som befanns i handskrifte samt Uyckta biblar på tyska innan han upp trädde. Han synes icke halt lust att anses 1ö1 en sädan, som glömt sitt modersmål, ej helle: sökt att vara dels n gengangare trån fornäl dern och dels en nutidsmenniska. Huan bröt ick skrytsamt på molet tör att visa. att hans väldiga ande genomlarit vidt åtskilda tider och länder. Men han omtalade hvad han der sett och lärt. så alt älven de ringa upplyste förstodo honom. Spraket i hans öiversättning var den tiden tull kumligen modernt i ordets goda bemärkelse. annat fallsskuil hans dtversättning ej blifvit mottagen och begagnad med (er. uromordentliga Dbitall, som den skördade, ej heller kunnat verka så nik välsignelse. En bök sådan som bibeln, skrifven för Hela menskligheten, således ätven för de entaldige, emedan ätven dessa skola beredas att bli Guds rättskafine barn, måste ovilkorlbgen lemnas dem i händerna på ett tör dem lätt begripligt språk. Otversättarn bör vid hvarje rad oupphörligt ha i minnet jör hvilka han öfversäter. En högst betydlig del af desså bo i backstugor, torp och på söndersiyckade hemmansiappar samt i städernas hybien. Den i allmänhet förtjensttulla prolodiversätlningen af Nya testamentet är duck Jiereståds icke sådan, att hon kan sägas upptylla Jolkers rättmätiga fordran på ren svenska och begriplighet... Men det händer ej sällan, att den, som är de döda språken invigdsoch i dem töordjupad, antingen saknar närmare bekantskap mes den lägre Lildningsgrad. till hvilken bibelspråket måste nedlata sig, eller ock är så intagen af lärda egenheter och besynnerligheter. att han icke vill eller icke kän räv och väl använda modersmålet. Troligen ha ej heller törsok någonsin biitvit gjorda att flerestäds i landet låta nägra at arbetsklassen högt uppläsa det mindre tydbgt ötversatta, och sedan ställa på en hvar den trågan: törstår du meningen af hvad du nu uppläst? Samt at deras svar utröna. bur man lyckats.? Eu annan veteran i församlingen, prosten Becklund, har allvarligt ilrat för en ren bibelsvevska, med bortlöggande al de gammalmod ga och tyskhärmande ordasätten och ändelserna. Han päpekar särs.idt, hur lätt hvi och vi törblandas samt ho (hvem) missförsäs. Man vet ock, att i flera provinsdialekter uttalas aldrig prouvo: en hon annorlunda än ho, hvarigenom tösvillelse så mycket lättare uppstår. Vi meddela några hr B:s allmännaie anmärkningar: I vårt språks närvarande odlingsstadium vill man icke vid hvad Tingstadius kallade förtyskad svenska, t. ex. varda torgångande, varda tillgående, varda ofverantvardande, som I hatt hatven etc. Mä man då icke tillata dessa och dylika språkvutigheier smaningom bortgå med de ta. lande eller bibelläsande individerna? Månne bibeln skulle vara ett wiskott i afseende på ren svenska? Visserhgen finnas många bLokstalsitrare och protestanter mot all förändring at bokstafven och dess gamla lor mer, vore det ock munklatin. Men de som mest skrika äro otta de minst kompetente. Dessas leder glesna mer och mer. Ailmänna rösten fordrar, att letvande ord inträda i stäliet tor de atsomnade, att de förkonstlade konstruktionerna bli vederbörligen förenklade. samt meningarne ställda i tydligare sammanhang för öga och tattning. Moen även en yngre försämlivgsprests stämma må horas bland de äldres. Han täflar med dem i nit för ren bibelsvenska och lät. fatt hg framställvng. Se Nägra försteg til kyrkhga reformer i Sverge, deri det heter: En förbättrad öfversättning, utgallrande de gånua orden och ändelseri.a m. m. samt beriktigande de icke texurogna, är ett al tidens krat kögst pukalladt behof; twtäligt är väl ämnet; men sann kristen, öftvertygad om bibelordets htgitvande sanning, delar icke deras grunalösa skuugrädsla eller bokstafstraldom, som trukta tor alt alimogens tro på bibelns sanning skallrubbas at en ren, vacker, teliri och kratttull svenska. Redan finner man mängensiädes dem så upplysta, att de begära af presten att skaffa dem en ny bibel utan de der gamla orden? ... Blir ötversättningen rätt, klar och vårdad, i andan af Guds ord, så att den kan läsas med mera lätthet och begripas, skall Guds ord, fordom så kärt och vördadt i kojan, bli ännu med kärlek bLegagnadt. Öitversättaren bör vara en andans och språkets, tröns som tankens man, den der vet aokia högt bokstafvens renhet och skonh.t på samma gång som andans gä vor . Vi övska prot. Melin kelsa och kralter till hans lefvande bearbetning at skrittens bokstat; men önskligt vore, att texten bletve mera framstående och bestämd i hans förtjeustlulla arbete, och att den gamla öfversättningen ej alt för slafviskt bibehölles, då man ser, i förklaringen, en mycket divergerande mening.? i Herrar prolessorer, som så länge citerat hvarandra och tåflat i att beprisa ?de vördnådsbjudande egenheterna? i den gaml bibelsveuskan, torde benäget lyssna åtven till sådana röster trän församsingarnes ledare i särskilda delar f landet (Wermland, Norrland, Upland) samt åtminstone icke längre juta iolket? tramför sig, såsom det der uteslutande skulle ä.ska en rostig bibelsvenska. Ju mer anden r utslocknad, desto mer söker man upphjelpa saken med ytire ?vördnadsbjudande? uwimbus. Men ju mer brinnande den rent andliga törsten är, desto tränare längtar man efter källans oblundade innehåll, och j sällan träffur man olärde bibelläsare, som särskilut bevära att få veta, huruvida det och det ordet i bibelsvenskan noggronnast uttrycker orundtextens mening, och önska höra cn möjligast verbal ötversättning, liksom dunkelt anande, att allt hvad som prälar med lånad, om ock vidrig så ?vördnsdsbjudande?, glans, är någontivg påklädt, officielt, speldosa, ramsa, slentrian, som väl kan ha bebag lör mängen, helst dem som älska en rögivande, högtidlig, sinnet smekande andlighet, men ej så tör dem, som tramtör allt söka den rena otörmedlade sanningen, den de begära att skäda möjligast ansigte mot ansigte, utan ljusets tärgbrytning genom nå ra slogs kyrkhighetens målade glas, hvarken efter äldre eller yngre modeller. DANMARK. Sent omsider har departementstidenden förkunnat att kammarherre T. Bille i näder alskedats från ministerposten i London redan den — 18 November fö lidet år. I nästa månad lärer ett öfningsläger om 10 000 man komma att gamlas I trakten af