Aftonbladet – 24 maj 1865, sida 2

vördige pastorn sansar sig. Säkert behöfva flickorna köpa sig något mera nytt, tillade han och stuck några sedlar i dofta Mavellinas hand, hvarefter han åter fattade don Cåndidos arm och fördjupade sig med honom i gatan Cochabaumbas enslighet och mörker. TrrepIr KAPITLET. Tretiotvå gånger tjugofyra. Vänta litet, Daniel, vänta litet!? sade don Cåndido helt endfådd då de hunnit till hörnet af gatan Chacabuco. PHitåt bara, svarade Duniel och vek in på denna gata, derefter på en annan och slutligen på en tredje. Seså, sade han pu hafva vi passerat fyra gator, och jag hop pas att den vördnadsvärde presten ej ännu hemtat sig efter den seduaste örtilen, eller sluppit ur sitt fängelse, sävida ej djefvulen hjelpt honom ut genom nyckelhålet.? En sådan prest, Daniel, en sådan prest! utropade don Cåndido, som nu andades friare och som vågade under gängen stödja sig vid sin trogna bamburörskäpp. ; h, bäste vän, ni känner honom ändå ej 14 Gud bevare mig för att någonsin lära känna honom.? Ni har icke förr sett en prest med dolk, eh?? Nej, Daniel; men jag måste medgifva, att vi stodo oss förundransvärdt väl.? Huru?? Jag kände icke igen mig sjelf. ?Men, käre vän, ni uppför er ju alltid så.? 7Nej, min vän, beskyddare och räddare, nej, ty vid hvarje annat tillfälle ssulle jag nedfallit dud vid beröringen af en dolkspeta. eRah I?