Aftonbladet – 22 maj 1865, sida 7

ty ni darrar för honom, ni som uppstiger på den Helige Andes stol med dolken i and och visar den för menigheten, tör att sälunda egga folket till förföljelser mot unitarierna, hvilka från sina fötter kunna skudda ett stoft, renare och oskyldigare än edert san vete...? Barmhertighet! Nåd! Släpp mig!? ntropade munken, nästan mera förskräckt af Daniels hotande ton och ord, bvilka föllo blytungt på hans samvete, än af den fara, hvari han :tekamhgen sväfvade, fasthållen Mt en mån, som han ej kände och som tyckes, lik en obeveklig domare, hälla rävtvisans svärd i sin hand. På knä, eländige!? dundrade Daniel! och orep presten i nacken samt tvang honom van särdeles svårigher att falle på kuvä. POch nu?, tillade han efter en kort paus, Pnu betalier jag dig, presten och förkunnaren at den blodsdyrkan, som i denna deg besudlar mitt fosterlands frihet och rättvisa. att du inför mig bekänner det onda du gjort mot alla goda menniskor, och vare den förbannelse jag nedkallar öfver ditt hufvud törebudet om den, som väntar dig i ett lif efter detta! Sålunda förebildar du det mördareband, som du tillhör, då detta en gång på knä skall anropa himlens Herre om barmhertighet, bedja menniskorna, bedja bödeln sjelf om nåd. Men Gud skall bortvända sitt anlete, menniskorna skola tilltoppa sina öron, och bödeln skall läta den viga rättvisans svärd klyfva dessa uppblåta rötvares hufvuden, dessa, som nu kalla ig federationen. På knä skall du ligga. iksom en hvar af eder, från den första tilt len sista, skall en gång böja knä för histoien och erkänna att I hafven störtat land: ch folk i djupaste nöd och olyckor. På nä, affällige prest! (Forts.)