Aftonbladet – 22 maj 1865, sida 6

bäste sefior don Cändido, sade Daniel, i det ham öppnade dörren till, salen. ?Vänta mig här?, tillade han, jag är om ett ögonblick tillbaka.? Med dessa ord skyndade han in i ett angränsande rum, som han ytterst noga cenomsökte, så att han till och med vände om madrassen i den ofantliga dubbelsängen, till hvilken man uppsteg på ett par trappsteg. Sedan han ötvertygat sig att ingen menniska fanns eller kunde finnas dold i detta rum, undersökte han på samma sätt fyra mindre sofrum, tarfligt möblerade, men dock ej utan spår af ett visst välstånd, hvilket dock snarare syntes hafva tillhört förflutna än närvarande tider. Derefter gick Daniel skyndsamt ut på den lilla fyrkantiga gården, ställde en flyttbar trappa mot väggen och gick upp på galleriet. Solen hade nu gätt ned och inom en fjerdedels timma skulle det blifva alldeles mörkt. Daniel kastade en blick på husets omgifningar,, som ej af något högre stående föremål bortskymdes. Framför huset låg en vacker quinta ((landställe, malmgård); bakom det visade sig flodstranden, der gatan San Juan begynnerr, till höger låg ett förfallet hus och till venster ett dylikt, med ett litet fönster. Efter att ett ögonblick hafva betraktat denna tafla, gick Daniel tillbaka ned på gårde.. Min käre, värderade och högt älskade sefior don Cåndido! ropade han inåt salen. ?Daniel?? svarade en darrande röst, hvars Pgare några ögonblick sednare, blek som döden, visade sig i dörren. ?Nu är tiden inne för att arbeta, men ramförallt att icke vara rädd?, sade Daniel ullvarsamt. Stig upp, tillade han, visande på trapDan.