Aftonbladet – 20 maj 1865, sida 2

bakom henne, släppte genast den tunga flätan, som hon höll på att upplösa, och ilade med steg, lätta som en andes, bort till rö kelsefaten, hvilka hon alla ånyo försåg med välluktande bränsle; derpå sköt hon en grön sidenskärm framför spiseln och slog lätt på fågelburarne, vilkas invänare, liksom de endast väntat på tillsägelse, äter börja de uppstämma sina ljufva sånger. Luisa visste af erfarenhet att lernes matmor på detta sätt vanligen kunde bringas att åter insomna, om hon var nära att upp.akna, men för att vara fullkomligt säker på det önskade resultatet, började hon att sakta, nästan omärkligt med båda händerna stryka öfver Åmalias p wna och tinningår. Åmaljn, som var ytterst finkänslig och som alltid erfor ett starkt intryck af omgifningens öfverensstämmelse med hennes inre stämning, tillslöt ögonen helt och hället liksom unde ett magnetiskt inflytande: Luisa hade nyss slutat att omkring sin matmoders hufvud i ett konstigt diadem upplägga de mjuka flätorna, då Amalia på en gäng öppnade ögonen och såg sig om: kring med fullt vaken blick medan en lät suck banade sig väg öfver hennes läppar, röda och friska som granatblomman. I detta ögonblick var Amalia strålande skön; i hennes ögon lyste en ljuf gl.dje. en inre tillfredsställelse, som kom henues blick att likna ett haf ar ljus. Hennes ar mar, obetäckta nästan ända upp till axelr och af en så fulländad form att de kunnat tjena till modell för en ny Vecus de Me dicis, under det deras genomskinliva hvit het knappt skulle kunnat ätergilvits i der fivaste carraramarmor, hvilade på soffan: armstöd, medan hennes lilla fot, äfvenlede: obetäckt och instucken i en liten saffiuns toffel, stack fram under den böljande peig. noiren, som inhöljde hennes fina former lik som i en dimma. De fina dragen, de tän kande ögonen, det uttrycksfulla minspelet. den, om vi så få uttrycka oss, poetiska blie. ken, allt bidrager att göra denna sköna gviuna ännu mera intagande, genom de