Aftonbladet – 20 maj 1865, sida 2

sett till offer för sin grymhet. Hennes far älskade sin dotter ända till afguderi, och han dog innan hon ännu hunnit lemna barnaåldern bakom sig; hennes make älskade sin hustru varmt och innerligt, och han dog ett år efter sitt giftermål eller ungefär halftannat år innan vår berättelse börjar. Nu återstod för Amalia blott hennes mors kärlek, den enda kärlek som i menniskohjertat öfverlefver hvarje annan, den enda fullkomligt oegennyttiga i denna verlden, den enda som hvarken försvagas eller utsläckes af något annat än döden — och Amalias mor ötverlefde seiior Olabarrieta blott några få månader, Amalia stod nu ensam i verlden. Likt dessa känsliga blommor, som draga sig tillbaka vid hvarje beröring af en omild hand, drog sig också den unga enkan ur verlden, för att i ensligheten lefva bland sina barndomsminnen eller bland ljufva framtidsdrömmar, belysta af en poetisk inbillningskrafts milda solsken, i hvilka tanken förirrar sig på vägar, okända för det kalla praktiska förnuftet, men väl bekanta för hjertat och känslorna. Likväl togo de sorgsna minnena småningom öfverhand och Amalia beslöt att för någon tid lemna sin födelsebygd, der allt påminte henne om hvad hon forlorat. Hon begaf sig till Buenos Ayres, der hon vistats omkring ett halft år före den händelserika dag vi i det föregående sökt beskrifva. Tjugo dagar hafva sedan denna afton förflutit, då vi nu återfinna Amalia i Barracas, der hon alltjemt bebodde sin landtgärd. Klockan var ungefär tio på morgonen och Amalia satt ännu qvar i tolettrummet, der hon nyss stigit ur ett parfymeradt bad. Morgonsolen inträngde i detta rum, som redan är våra läsare bekant, genom dubb.a gardiner af blå tyll och hvit baiist, som dämpade dess klara sken och göt en mild dager öfver alla föremål i rummet. I marmörspiseln brann en liflig brasa, hvars bläaktiga låga återspeglade sig i de blankpolerade dörrarne, hvarmed öppning var