Aftonbladet – 18 maj 1865, sida 3

(4) ee ARMVITE Ae I I representationsfrågan.) I (Muntligt yttrande vid ett sammanträde i Örebr j stadshus den 8 Maj 1865.) Man finner någon gång öfvermåttan numstige män, hvilka lörmena att de nr a felen i vår nuvarande ståndsförfatt Iuing skulle hastigt och lustigt kunna al. hjelpas och den gamla förlattningen, vederbörlgen Juppad och utklutad, sedan blifva jen verklig mönsterförfattning. Härtill skulle endast ertordras att, hocus-pocus-liliocus, d I I ec x konstruera ett femte stäud, vidure granneigen bespörja och utröna, hvilka som kunde få lof att intösas och klafvivdas i berörde slånd, samt så förbättra arbetssättet oc Isommanträda blott på två kemrar, 0. 8. v. På detta sätt skulle, så menar man, rättvisa göras åt de nu orepresenterade, om hvilka man tycker det vara lörfosligt stor synd, och dermed vore statens alla anspråk också tillgodosedda. Smavnerligen, ett eå puerilt förslag visar endast avt våra förnämliga politi-ka skräddare ej giort sig reda för hvad frågan om en r. presentationslörändring egentligen innebäir. Till en början må erinras, att ingen ärlig och insigtsfull kämpe för en förbättrad representation utsått från någon öfvervägande omtiuke om klassers och individers rärt, der det främsta rummet ler statens rätt. Vi teka icke att det är synd? om de orepresn com ns deliaga i ett ansvarfullt värl; men väl om staten, som lörnekis att friv lå tillgodogöra sig landets ch folkts ädlaste och yppersta kralter, hvar j dess fivnas; och om ex konflikt ekulle tänkas emellan individers eller klussers rätt ä ena, statens och bela tolkets rätt å andra sidam, anse vi den förra så öfvermåttan underowrdnad, att den väger fjäderlätt emot state:ns centneriynvgd och endustisista hand må tagas i b traktande. Tyy hvad är väl meniogen med en folkreprie. entatiou? Minne endast eller bufvudsakligast ett mälsmanskap för de enskilda intressena, kanske ett framkallande at målsmän för sjelf viskheten och oförståndet (också ett ståndl, bland alla andra!)? Visst icke! Eu fkta. folkrepresentation måste i främsta rummet alse swatens och folkets stora gemensomrma kraf, alse bevakaudet af religionens och sediighetens, bildningens och vetenskoplighetens, rättens och den allmänna vällärdens fordringar. Och en ur denna syspuukt sammansatt representation skall också, vida säkrare och bättre än någon ur s:ånd och klasser framgången, bevaka och tillgodose alla ensk:lda intressens befogade anspråk. Och hvad beträffar utredning af speciela frögor, behofvet at specia!kunskaper, skall en ur riktig synpunkt sammansalt representution älvenledes gifva bättre resultat än stårdsrepresentationen; utan att tala om att man, här likasom i snåra länder, alltid har den utvägen öppen att i enstaka fall inför representatiouen eller någon dess afdelning höra sakkunnige, infordra utlätanden af embetsverk och korporationer 0. 8. V. Men om man utgår från denna förutsättnio af statens och folkets rätt, icke från nägton de enskilda ståncens, klessernas, intressenas rätt till deltagande i statsb kan mean väl då tveka i valet mellan den af H. M. konungen föreslagna och nu gäl lande siatsförlatining? Diet är sannt att stora missförhållanden blifvit på senaste tiden genom partiela lör ändiringar undanröjda, först och främst, ehuru blott till någon mindre del, det ännu för ett eller par decennier författningsenligt gällkande, hvarigenom staten var rentafförnekizad att mom representationen göra sig ull godo den vida största delen af landets intelligens och duglighet, såvida ej de mtestängda individerna ville nedlåta sig alt på mer eller mindre slingrande eller smuts ga -mygoch bakvägar der taga inträde — utväger, som just för de ädlaste, de inom representationen mest behöfliga, varit mest motbjudande och derför ej heller beträdda, Det är s.nut, att många a de då utestängda vu blilvit inrymda i stånden; men äf om så sker rmed alla, så hjelper det ieke, ?hjelper icke ändå. är i främsta rummet sjelfva ståndsväste att ästadkomnmia hrand och röta i statsorganismen. rStändens död där — så uttrycker g en af landets kunskupsrikaste, nu atlidne förffattore — utt de duga till ingenting sådanne de nu äro, och skulle duga tili ungefär lika mycket, om än hvarenda orepresenbterad menniska uppsöktes och i dem inpasssades. De äro såsom gamla, sura ölfat, 1 hyvilka friskt öl gerna surnar, eå fort det intaappas i dem.? Men om man också i nåder medgifver, hvad som ej med utsigt till framgång kan ;t, som är genomfördertvadt, egnadt : j j 1