Aftonbladet – 17 maj 1865, sida 2

bagligt slingrar sig, de många små qvintas (landställen), hvilkas trädgärdar öfverflöda af persikor, aprikoser, drufvor och andra trukter, den smaragdgröna slätten vid La Boca, de glest bebyggda qvarteren och den uf blommande agave och kaktushäckar intattade I ndsvägen — allt detta utgör också i sanning en förtjusande tafla. Agavens, ofta tolf -Inar höga blomstängel, med sina än lJjusröda, än gulaktiga blommor, utandades i solnedgången sitt starkaste doft, och Daniel tyckte att verkliga moln af vällukt uppstego ur dalen. Just då han ämnade rida utföre backen, börde han sig ropas vid namn af en välbekant stämma, och då han såg sig om, fann han att det verkligen var hans gamle skrifmästare, som ropat honom. Don Cåndido sprang af alla krafter för att upphinna ryttaren, och bar, till mera lättnad dervid, sim bamburörskäpp i ena handen och hatten i den andra. Duniel stannade naturligtvis genast och inväntade don Cåndido, som fattade i hans stigbygel och stödde sig mot hans knä, ur stånd att yttra ett enda ord, så andfådd hade han blifvit efter det hättiga språnget. Hvad står på? Hvad har händt, seftior don Cåndido?? frågade Daniel, förskräckt öfver hans ovanliga blekhet. Det är något törfärligt, barbariskt, grymt, utan exempel i historien och i det verkliga lifvet!? Sefior, vi befinna oss på en allmän landsväg: säg mig allt hvad ni vill, men låt det gå fort.? Kommer du i håg den gode, ädle, varmbjertade sonen till min gamla, hederliga, törträffliga hushållerska?? Ja.? Kommer du i håg att han i natt... ?Ja, ja. Hvad har händt honom?? De hafva arkebuserat honom, min käre värderade Daniel, de hafva arbebuserat honom.? PNWäör? när!?