Aftonbladet – 17 maj 1865, sida 2

den möjligen oriktiga uppfattning, samma prestman kunde hafva om lagens eller befallningens öfverensstämmelse med eller stridighet emot kyrkans otvan åberopade läronormer. Men den ena liksom den andra motsägelsen finner sin lösning i en riktig uppfattning af prestens ställning inom vårt samhälle. Hans rätta kall är utan tvifvel att förkunna religionens läror och arbeta på sina medmenniskors inre, andliga uppbyggelse och törädling, ej att genom några vare sig förekommande, hämmande eller bestraffande åtgärder taga omedelbar befattning med menniskornas yttre handlingar, för att såmedelst befrämja gudomlig eller mensklig lags efterlefnad, inblandande sig i den borgerliga ordningens upprätthållande och den verldsliga straffmaktens utöfning. Dylika åtgärder hörasunder den verdsliga makten, hvars lagar och vedertagna ordningar prestmannen ej mindre af sin embetsed än ockaf medborgerlig pligt är förbunden att ställa sig tiil efterrättelse. bå v. pastor Svensson vidare inlåter sig på en skildring af de fördömliga der, de ifrågavarande vapenötningarne, anst på söndagarne. skola medföra. må ej lemnas oanmärkt, att denna hans skildring står i strid med dem, som ifrån andra delar af riket förspörjas. Pa dessa sednare stöder sig den åsigt, som är temligen allmänt spridd inom landet, att dessa vapenöfningar, utom deras ädla fosterländska syftemål och betydelse, visat sig hafva förtjensten af att mer och mindre upptaga icke allenast ungdomens utan äfven äldre personers tid under de från hvardagssysselsättningarne lediga söndagseftermiddagarne, hvilka förut icke sällan egnats åt spel, dobbel, dryckenskap och andra förderfliga udsfördrif. De hafva sålunda visat sig vara, hvad de också äro och böra vara, förä:llande folknöjen, och såsom sådana, nu lika litet som förr, hemfallna under lagens straffbestämmelser för sabbatsbrott eller för otillåtliga att anse, så snart de ej öfvas på sådana tider, att de förhindra eller störa den allmänna gudstjensten, Och ej blott derför, att de såsom sagdt är på ett nyttigt och förädlande sätt upptaga den lediga tiden om söndagseftermiddagen och minska behofvet och frestelserna af törderfliga tidstördrif, va de anspråk på att fördragas, utan ock af det skäl, att arbetsklassen icke utan alltför kännbar uppoftring kan använda någon annan tid för dessa folknöjen, utgör deras obehindrade öfvinde på sön dagseftermiddagarne snart sagdt ett vilkor för deras fortvarov och vidare utveckling till ett för samhället vigtigt af statsmakterna erkändt, och med deras uppmuntran understödt ändamål. Vid detta förhållande och då dessutom uppenbart är att, genom vägran att från predikstolen uppläsa kungorelser om dylika vapenöfningar på söndagarne, desamma icke kunna förebyggas alldenstund så många andra utvägar finnas att härom sprida nödig kunskap; men en sädan vägran i och för sig sjelt och än mer när derför saknas stöd i lag icke undgår att egga och uppreta sinnesstämningen ej blott hos dem, som deraf omedelbart träffas, utan ock hos de många, som ifra för denna angelägenhet, och möjligen har till påföljd, att dessa 1 sig sjelfva oskyldiga nöjen råka att urarta till trots, oordningar och de flera otillbörligheter, dem v. pastor Svensson omlör. mält, har jag ansett det nit, v. pastor Svensson sålunda troit sig hafva, till den gagda sakens fromma, ådagalagt, tvärtom hafva medfört och alltjemt komme att medföra ej allenast de: verkningar, jag nyss antydt, utan dertill i allmänhetens omdöme skada just den sak, v. pastor Svensson velat främja och det embete han bekläder, samt förthy böra såsom obetänkt och otjenligt tillrät tavisas; hvarlöre mitt slutpåstående blifver, att Göteborgs domkapitel må för hvad v. pastor Svensson i ofvanberörde måtto till last ligger tilldela honom sådan föreställning, hvarom det at mig förut åberopade kongl. cirkulärbrefvet den 7 December 1787 törmäler.? Det äterstär pu att se huru det högvördiga domkapitlet ställer sig till efterrättelse detta hr justitieombudsmannens yrkande, att gifva prestmannen Svensson en skrapa? eller sådan föreställning, som i vämnde cirkulärbretf omtalas.