Aftonbladet – 16 maj 1865, sida 3

FEST? MYS, BBR ME a DY PAA i gång; men såväl dessa som husen äro mycket förfallna och se litet antidiluvianska ut. Från bergets spets har man en snart sagdt ändlös utsigt öfver en god del af Småland. Man ser en betydlig mängd kyrkor, samt Wettern, så långt ögat kan nå. En författare i Aftonbladet, Orwar Odd, har förut prisat Jönköpings hotell såsom ett af de mest komfortabla hospitier för resande, som finnas i vårt land. Jag tillå: ter mig tillägga, att Jönköpings hotell är ett mönsterhotell, der en och hvar af Stockholms hotellvärdar kan finna något att lära af den ordning, som räder från det minsta till det största. Uppkommen i stora korridoren mötes t. ex. den resandes bliek af en stor å väggen hängande tafla, som lemnar honom alla anvisningar, hvilka för honom äro behöfliga och som kompletteras genom särskilda anslag i hvarje rum. 9Såsom bevis på det sätt, hvarpå man blir betjenad, tillåter jag mig endast nämna en sak. En hvar som bott på hufvudstadens större och mindre hoteller vet huru ofta en resande får ringa förgäfves, ja ringa, tills strängen brister, utan att se någon skymt af de mer eller mindre beskäftige tjensteandarne. Här bektöfver jag aldrig ringa förgäfves. Då klockan från mitt eget rum (ringställning finnes i alla rummen) ljuder i korridoren, höres signalen in på kontoret, hvarest alltid en person befinner sig under dagens lopp och till klockan 11 på aftonen. Denne pe:son kontrollerar huruvida jag gevast blir betjenad eller icke, ty hvar och en uppasserska har en särskildt klocka, på hvilken hon nu i sin tur ringer, då hon går in for att betjena den resande, och hennes signal, att hon uppmärksammat kallelsen att linfinna sig, höres äfven in på kontoret, hvilI ket gör, att de betjenande äro ytterst påpassliga. Jag vågar till resandes fromma förorda denna metods införande å hufvudstadens hoteller, hvilket skulle spara många utbrott af dåligt humör hos deresande. Hr Blanch, som innehaft arrendet af hotellet sedan den 1 Januari 1860 samt förskaffat detsamma ett välförtjent anseende, kommer att i höst lemna sin befattning till annan larrendator, då han icke ansett sig kunna göra lika högt anbud, som denne, eller 116,000 rdr. an lärer derefter erna etaI blere sig i Stockholm. Innan jag lemnar Jönköping tillåter jag mig nämna några ord om de vid Sandsjöolyckan sårade, hvilka intogos å lasarettet derstädes. Åtta af dem hafva aflidit och fyra utgått som krymplingar för sin återståI ende lifstid. Hvilka offer döden ännu kan I skörda af dessa olyckliga och hurudant deras öde blir, som genomgå eländet, är icke ännu klart. Sedan jernvägsstyrelsen undanI dragit sig att hjelpa såväl dessa arma, som Ide aflidnes efterlefvande, oförsörjda enkor och barn samt vältat alla ersättningsanspråk på Riex, skulle deras ställning vara i högsta måtto beklagansvärd, om icke den enskilda I välgörenheten bisprungit dem. Dels genom en straxt efter olyckan åvägabragt tillställning, dels genom sedermera influtna enskilda bidrag, har en så stor summa samlats, att I densamma, hvilken blifvit klokt fördelad, lanses kunna räcka ännu några månader, tills rikets ständer sammanträda, då understöd af lallmänna medel kan beviljas de behöfvande, Toch då en lag sannolikt kommer att emanera om den ersättning, som för framI tiden bör af staten utgifvas, då olyckshändelse å statens jernvägar inträffa. De olycklige sårades lidanden hainågon mån blifvit lättade genom de drag af välvilja Jönköpingsboarne visat dem, och genom den outItröttliga omsorg och kärlek, som demoiselle I Ottilia Holm, hvilken, såsom jag en gång förnt omnämnt, antogs såsom sjuksköterska å hospitalet, egnat dessa arma. På tal om lasarettet kan jag icke underlåta att omnämna ett drag af verkligt förI vånande kraft att uthärda smärtor, som jag I hörde berättas vid mitt sista besök derstädes. För någon tid tillbaka hade en arbetare blifvit dit införd. Mannens namn är Sven Petter Svensson. Sysselsatt med arbete å jernvägslinien Stockholm—Upsala, nödgades han i följd af iråkad sjuklighet derifrån taga afsked, hvarefter han i början af detta år begaf sig på hemvägen; men af dels enfald eller oförstånd begärde han ej att få färdas hem på jernvägen — hvilket lär beviljas jernvägsarbetarne — utan styrde så kosan gående genom Södermanland, Östergötland och Småland till Wexiö, i hopp att bli intagen på dervarande lasarett, hvilket dock förnekades honom. Han återvände då till sin omkring 8 mil derifrån belägna hembygd, men hann endast ett par mil, då han af tilltagande sjukdom, och sedan hans fötter af den då rådande starka kölden blifvit skadade, tvangs att krypande på den snöhöljda marken taga sin tillflykt uti en vid vägen varande lada, der han tillbringade fyra dygn utan föda eller förmåga att gifva sig tillkänna. Plågad af en brännande törst krafJade han sig slutligen till ladans dörr för att hemta litet snö och lyckades dervid göra sig bemärkt af en förbifarande, som transporterade honom ett stycke på hemfärden och sedan aflemnade honom hos ett vid vägen boende folk. Hans fötter voro då så uppsvullna, att stöflarne måste sönderskäras, och när de lossades, medföljde allt skinnet från föt erna, hvilka deretter omvirades med några trasor samt ett utslitet hästtäcke; och i detta tillstånd, under en stundom till 20 grader uppgående köld, fortskaffades den arme mannen till Hjelmseryd och, efter 10 dagars uppehåll der, till härvarande lasarett. Han har nu undergått amputation af båda fötterna, hvilken förfärliga operation han underkastade sig, utan att ett klagande ljud gick öfver hans läppar. Hans tålamod har äfven sedermera varit beundransvärdt samt väckt läkarnes högsta förvåning. Jag omnämner detta, för att sätta en hvar i tillfälle, som ömmar för så stora lidanden och så mycket menskligt tålamod, att offra en skärf på barmhertighetens altare. Bidrag emot. tagas under adress: Jönköpings-Bladets kontor, Jönköping. Det Westerdahlska tullmålet, som en lång tid utgjorde samtalsämnet i staden, är nu atdömdt. Omdömet om advokatfiskalen