Aftonbladet – 15 maj 1865, sida 3

lyckligt och evigt, men, såsom jag nyss nämnde, anade jag ait Ragnariöök stundade, sedan Heimdall, ?sonen af nio mmör?, nu varit lättsinnig nog att lemna sim post vid Bifrost. Jog fick ganska riktigtt sednare på aftonen höra Gjallarhornet ljucda, säg gudar och einheriar rycka ut till strid! på Wigridsslätten mot de fyllda glasen och de fulla bälarne och bevittnade verldens undergång, sjeltva Ragnarök — åtmiastone voro gudar och gudinnor — litet på röken. I fråga om kostymernas dyrbarhet, till bevis hvarpå kan anföras, att Odens röda mantel kostade, såsom jag hörde uppgifvas, 150 rdr, och Frejas drägt ganska mycket (det var dock rika ynglingar som spelade dessa roler), sen vackra idn och dess utförande, torde Uplands nation, som ofvanstående korta skildring gäller, böra sättas främst, ehuru man i sjeltva v rket knappast kan afgöra detta, då alla nationer ypperhgt utförde hvad de representerade, och alla de spelande jag såg icke en enda gång under attonen föllo ur sina roler. Jag kommer nu till den nation, som slutade festtäget, hvilket fortgick från kl. 3 till inemot kl. 6, innan alla nationerna hunno anulända till Polacksbacken. Detvar Westmanlands och Dala nation. hvilkas tillrustningar voro särdeles enkla, men ansläende. Först kom ett bergstroll, bärande nationsfanan, med en hög hatt af tallkottar och mossa på hufvudet, bröstet och öfriga delar af kroppen klädda med mossa, bark och talkottar. Han uppvaktades af tvänne små tomtar. Vidare följde nationens dub belvapen, bestående af tre brinnande berg och två uti kors liggande pilar; så en smedja i full gång, i hvilken man såg smeden uti blotta skjortan räcka jernet; så en masugn, en grufva med sin grufkonst och en kolmila, allt på särskilda vagnar, dragna af oxar. Sist I denna afdelning, representerande bergsbruket, åkte en Fernebobonde på sitt stångjernslass. Denna företedde en så muntrande, en så äkta typ för en bergslagsbonde, att han väckte ett verkligt homeriskt skratt hvar bara åkte fram. Han hade slagit upp sitt matsäcksskrin, intagande sin altonvard helt ogeneradt under tärden (han åt med en verkligt afundsvärd aptit), under det han slungade en och annan mustig, men dräpaude qvickhet mot dem som gäfvo sig i samspråk med honom angående hans tunga fora och magra ök?. Trots sitt mindre belefvade skick såg jag honom likväl sednare på qvällen ?Psvänga om? med Freja, under ljudeligt skratt från äskådarne. Andra afdeluingen i tåget utgjordes at flera vagnar, en med brukspatronen och hans familj samt livreklädd kusk och betjunt, en med socknens prost och familj, flera med gäster, hvarefter följde bruksinspektoren och länsman, tre bondspelmän, ett brudpar, den hedervärde nämndemannen och nämndemansmora, en ståtlig korporal af Westmanslands grenadierer, anförande brukets öfriga personal; vidare daltolk och sist sockenskomakaren, som täflade med sockenklockaren i vigt och anseende, emedan han påstod sig hatva förtjensten af att hela församlingen stod på goda fötter?. Etter ankomsten intägade hvar och en nation först i sin barack (elfva sådana funnos uppförda), hvarefter samtliga nationerna, sedan de alla utkommit till slätten, gjorde en större rond omkring densamma, utan tvifvel glanspunkten i denna storartade fest, som öfver räffade allt hvad man förutiden vägen varit i tillfälle att se i Upsala. De hvita, fladdrande studentfanorna, de lifliga scenerierna, de omvexlande kostymerna och grupperna, de ståtliga figurerna (tlera af de utklädda, damerna ej minst, väckte allmän uppmärksamhet för sin skönhet), de många tusen högtidsklädda åskådarne, det vackra vädret, det brokiga hvimlet och folklifvet, hvari nyckelharpan ej ens saknades — allt bidrog att gifva det hela en storartad pregel, så att en hvar, som bivistade deana festlighet, sanno.ikt i frisk hågkomst länge skall bevara minnet deraf, så mycket hellre som ingen störande oordning inträffade eller, så vidt jag vet, någon olycka. Endast tvenne officiella tal förekommo, men dem omnämnde jag redan i lördag-brefvet, och beklagar nu endast att jag icke bl:f i tillfälle att erhålla det föredrag, som vadenten E. D. Björck af Göteborgs nation höll. Kl. !e 10 gafs signal till aftåg; men många stannade qvar längre, så att de hunno se både nattens skuggor hölja Polacksbacken, och den gryende morgonen äter förjaga em. NORGE.