Aftonbladet – 13 maj 1865, sida 2

utt i en norsk, svensk eller dansk skola tykan blir det första främmande språk, vid vilket barnets öra vänjes. Verkningarne iro alltfor påtagliga i de genom tysk inflyelse förskämda svenska och dansk-norska skriftspråken, för att man ej med skäl skulle öns a, att barnens öra och språksinne måtte räddas undan den förderfliga inflytelsen till en ålder, då de hunnit blifva bättre utbildade och befästade, än de kunna vara i tredje eller fjerde skolåret. Den fara för vår nationalitet?, som författaren förnekar, kan mycket väl finnas, fastän den ej visar sig genast och vid en hastig blick, utan behöfver långa tider för att utveckla sig. Liksom vi ej kunva dela författarens åsigt om lämpligheten af att behälla tyskan säsom det första främmande språket, finna vi äfven mindre väl betänkt hans förslag att öra franska och engelska språken till blott alternativa skolämnen, då likväl dessa båda språk i ojemnförligt högre grad än det tyska, äro kulturoch verldsspråk. Ej heller förstå vi, hvarföre han säsom resultat af Fellesskolens undervisning i tyska språket kräfver bland annat färdighet att skrifva en lätt tysk stil utan grofva grammatikaliska fel?, men ej fordrar något dylikt i fråga om franska eller engelska. I sjeltva Danmark har man dock numera kommit än, att kultusministeriet (genom kungörelsen af 30 November 1864) befallt att utesluta tysk stil från examensämnena vid de lärda skolorna. Detär isynnerhet under förutttning af, att språksinnet ej ledes på afvägar eller förslöas genom den tidiga och flinga sysselsättningen med ett språk, så närbeslägtadt med de nordiska, som tyskan är, som vi till fullo kunna instämma i författarens förhoppning, att Uptagelsen af vort felles Oldsprogi alle tre nordiske Folks höiere Skole, iseer naar Undervisningen i det kom begge Grene af den höiere Skole tilgode, utvivlsomt vilde blive et kraftigt Middel til at styrke den nordiske Nationalitet hos hvert enkelt Folk og til derigjennem att knytte Folkene nprermere sammen?. Saknas denna förutsättning, tro vi deremot att detnordiska fornspråkets införande bland skolämnena ej skall hafva så välgörande verkningar för de nutida nordiska språkens renande och utveckling, i nordisk anda och riktning, samt för nationalitetens medvetna kraft och styrkå, som eljest deraf vore att förvänta. Rörande Feellesskolen enligt förf:s plan vilja vi till slut anmärka, att han i fråga om undervisningen i geografi och historia yrkar, att lärjungen efter slutad kurs, med en öfversigt af den allmänna geografien skall förena fulls ändigare kunskap i de tre nordiska ländernas?, och jemte en öfversigt af verldshistoriens märkligare tilldragelser skall ega fullständigare kunskap i de tre nordi ska rikenas historia?. Vigten och riktigheten af detta yrkande äro lika uppenbara, som hittills tyvärr i våra skolor förbisedda. Förf:s Feelleskole har sålunda till ändamål att meddela dels en, med afseende såväl å själskrafternus harmoniska utbildning, som de inhemtade kunskapernas användbarhet i lifvet, på bästa möjlga sätt afpassad allmänbildning åt dem som, omedelbart efter att hafva genomgått denna den högre skolans första afdelning, vilja vända sig till en praksisk verksamhet, dels bereda en god grund val både åt dem, som erna beträda den Plärda vägen?, och åt dem, som önska en högre realbildning. Vi hafva i det föregående yttrat vår mot förf:s stridande åsigt i ett par detaljer; men erkänna i afseende på planen i det hela, för så vidt den gemen: samma skolan angår, attvitro honom hafva träftat och angifvit det rätta mälet för er tidsenlig skolorganisation. Beträffande den återstående delen af förf:s skolbyg nad, latinoch realgymnasierna, in stämma vi deremot ej i samma grad i de åsigter han framställt. Vi tro, att af de förras funktioner en del gerna kan förläggas till högskolan, och af det sednares en del till tillämpingsskolor. Härom skola viyttra 0-8 i en följande uppsats. m—m— —— TS