Aftonbladet – 13 maj 1865, sida 2

Talaroverk. uu. Ändamålet med den reform af det högre kolväsendet, som hr Nissen föreslår, är nligt hans egna ord, att de grupper af äroämnen, som nu ligga i oaflåtlig strid ned hvarandra inom skolan, nemligen de löda språken å ena och nyare språk, fornworska, matematik och naturvetenskap å ndra sidan, måtte komma hvar till sin ulla rätt och deri enom till försoning. Han ror, att reformen skull leda till ett detitivt slut på striden mellan humanism och ealism, åtminstone så att, om den än en ång skulle blossa upp,den då komme att vända sig om de rättigheter, som följa med venomgåendet af den ena eller andra af de venne bildningslinierna, men ej om seltra skolans inre ordning. Naturligtvis måte, med ett sådant mäl i sigte, hr Nissens eformplan vara ganska genomgripande, åsom han ock sjelt erkänner, utan att likväl deri vilja se mer än en 7metodisk reorm? hvad den lärda bildningen angår. Annorlunda dömer en hans motståndare, J. Lökke (öfverlärare vid Kristiania kateiralskola), som yttrat, at den innebär ej sn metodisk reform, utan en ?metodisk nedbrydelse? af den lärda skolan. Vi öfverlemna åt läsaren att med ledning af den redogörelse för reformförslaget, hvartill vi nu öfvergå, sjelt afgöra, hvilkendera af jessa benämningar må anses vara den mest räffande och bäst förtjenta. Redan den ordning af vårt högre skolväsende — säger författaren — som infördes 1848, hvilar på den pedagogiska insiglen, a.t språkstudiet bör börja med de nyare I språken, säsom oss närmare liggande och lättare, och först längre fram utsträckas till de gamla. Men denna tanke bör få en vidsträcktare tillämpning, än hittills; det bör fordras icke blott, att man lärt de första elementerna af de nyare språken, utan att man tillegnat sig dem i den omfattning, som nu utgör måttet för skolans undervisning i denna riktning, förr än de gamla språken upptagas blaud skolans läroämnen. När man så till de lefvande språken samt de hvarje skola tillhörande undervisningsämnena: religion, historia och g-ografi lägger de för själsutvecklingen betydelsefulla disciplinerua: Ma ematik, teckning, naturhistoria och fysik, så få vi en krets af skolämnen, som väsäntligen öfverensstämmer med vår nuvarande realskolas, och vi vinna sålunda genom denna ordning den stora fördelen, att all högre undervisning blir gemensam för alla lärjungar, ej blott såsom nu till tolfte året, utan ända till konfirmationsåldern. Först då när all högre skolundervisning blir gemensam intill en något mognare ålder, och sedan denna gemensamma undervisning allsidigt och harmoniskt utvecklat de särskilda själsförmögenheterna, skall lärjungen kunna säkert välja sin framtidsbana. Hos mängen är ej ens vid mognare år någon bestämd riktning utpreglad, och för dem kommer valet af Tefnadsbana alltid att bero af til fälligheter; men hos and:a — och det är just dessa, som lofva mest för framtiden — skall riktningen, förmågan, böjelsen träda klart fram efter en sådan encyklopedisk undervisning, som den af förf. föreslagna. Eo sådan inrättning af skolan värnar derföre i vida högre grad, än den nuvarande, indi dens naturliga sjellbestämmelserätt och förminskar det stora ansvaret för föräldrarne, som nu ofta nästan på måfå bestämma barnets lefnadsb na. et är för närvarande ganska sanligt, att lärjungar gå öfver från den ena linien till den andra, hvarigenom dels tid förloras, dels det organiska sammanhanget i deras utveckling afbrytes. Än siörre skada lida de eom, sedan de engång af en tillfällighet kommit in på den linia, som de ej bort välja, stanna der och förus till en själsriktning och lifsverksamhet, som strider mot deras kallelse. Skadan häraf drabbar för öfrigt ej blott dem, utan äfven samhället. Den för alla dem, som söka en högre allmän bildning, än folkskolan kan gitva, gemensamma skolan (Fellesskole?) tänker sig törf. ordnad i nio euåriga kurser, hvartill fogas en halfårig repetitionskurs; en lärjunge, som inträder i skolan vid fyllda 6 är, skall således normalt ha genomgätt den vid en älder af femton och ett halft år. En sådan skola borde finnas till och med i de mindre städerna, der man dock väl måste tinna sig uti att inrätta tvååriga klasser. Undervisningen i dessa Felles-koler skulle till sitt innehåll väsentligen vara sammanfallna med den som meddelas i de nuvarande förenade (latinoch real-) skolornas gemensamma klasser och reolklasser tillsammans. Den enda afvikelse härifrån, som förf. föreslår, är att upptaga Oldnorsk? i skolämnenas krets samt göra franska och engelska till inbördes valtria ämnen, eå att lörjungen ej biehöfde läsa mer än ettdera af de två sistnämdna språken. På denna Feelleskole, såsom grundval, byggas tvenne sidoordnade skolor, nemligen ett latingymnasium och ett realgymnasium, hvartdera med treårig kurs. Med en Felleskole förenas blott endera af dessa högre skolor, antingen ett latineller ett realgymnasium, men aldrig båda delarne med samma Feelleskole. Om det behöfliga antalet af gymnasier yttrar förf. sig ej, men det vill synas, att han ej anser nödigt att ett gymnasium förenas med hvarje Feellesskole. Sådan är, i största möjliga korthet framställd, grundritningen till hr Nissens reformplan. Vi skola nu särskildt taga några af dess detaljer i betraktande. Som redan nämndåt är, vill förf. i raden af Feellesskolens undervisningsämnen införa det fornnordiska språket eller ?Oldnorsk, såsom det i Norge kallas. Om vi ej allt. för mycket missminna oss, beslöt storthinget 1860, att fornspråket skulle införas såsom tvängsfritt ämne i de lärda skolorna och vid studentexamen. Kultusdepartementet, som häröfver inhemtade utlåtanden från akademiska kollegiet och skolrektorerna föranleddes af dem till den mening att !rågan borde närmare öfvervägas, och i enlighet härmed vägrade regeringen stadfästelse å storthingets beslut. Sedandess ha från de anförda auktoriteterna nya betänkanden inordrats och odelsthinget vid sednaste storthingssamling har riktat en ny uppmaning mA