Aftonbladet – 12 maj 1865, sida 3

;Iden skilnaden likväl, att les pråcieuses ul gjordes f de tongifvande damerna och s5 ledes utöfvade ett vida mer tryckande oc! Jomfattande inflytande än deras beskedlig efterföljelskor i våra dagar. Ett af dera hufvudsakliga sträfvanden gick ut på at gifva franska språket en ny, mer elegan (d. v. s. tillkonstlad) gestalt, samt att bild: en vilter do astol, från hvars orakelslut in tet vad funnes. Dessa och flera andra de ras löjliga anspråk kunde ej undgå en så dan skarpblick och komisk framställnings förmåga som Molieres. Måhända blandade sig i hans iakttagelser älven någon förtre! öfver oblida omdömen, uttalade af dem oct deras manliga vänner om några hans kome dier, och på detta sätt tillkom småningon efter flera års arbete Les femmes savantes hvilken vid sitt första framträdande (1672 väckte ofantligt bifall och sedan dess bibehållit sig på franska skådeplatsen intill våra dagar. Ouaktadt således mycket i denna ko. medi är verkligen fö åldradt, icke minst de rent personliga utfallen t. ex. mot den som författare olycklige Cotin och den lärde, men högmodige och inbilske Menage, dem Moligre på det skarpaste persifilerar i Trissotins och Vadii personer, finnes der likväl — och detta visar just snillets eviga ungdom — en så stor part af för alla tider gällande komik, på hvar och en anslående sund lifsuppfatining och dramatisk karakters eckning, att stycket ännu i dag kan ses med största nöje. Vi nämnde karaktersteckning och dermed Molieres starkaste sida. Äfven här har han på det klaraste lagt den i dagen. Så är t. ex. kontrasten mellan de lärda fruntimren och deras vän å ena, och Chrysale, Ariste, Henriette och Clitandre å den andra sidan förträffligt genomförd. Och hos alla de sednare, hur lika åsigter de än i grunden förfökta, råder likväl den största omvexling i hållving. Ariste med sin kraft och beslutsamhet gör förträfflig effekt bredvid den förståndige, men sin hustru underdånige Chrysale; och Henriette med sin sunda, naturliga qvinlighet, Clitandre med sin öppna ärlighet bilda ett ypperligt tillägg till de förra. Handlingen är, som vanligt hos Molire, mer underordnad, ehuru den här som annars äger nog intresse och omvexling för att värdigt uppbära karaktererna och gifva dem tillfälle att utveckla sig för åskädaren. Öfversättningen, som flutit ur Talis Qualis penna, är, som man hade skäl att vänta, mycket god, på en gäng ledig och trogen, det sednare i hufvudsaken åtminstone; ty en lätt bearbetning af vissa, alltför mycket om tidsförhållandena påminnande ställen och någon förkortning tillhöra dessa nödvändiga åtgärder, utan hvilka få utaf äldre tiders dramatiska alster skulle kunna återgifvas på vår scen. Den flytande dialogens hilliga behag stördes måhända då och då af ett uttryck, som så till form som id innebåll alldeles icke är klassiskt och allraminst påminner. om Molieres eget fint turnerade språk; men dyhka små skönhetsfläckar framhälla genom kontrasten endast så mycket mer öfversättningens ypperliga beskatfenbei. Remmers Tartuffe har i den fått en ganska farlig medtäflare; det är kanske det bästa loford som kan ges den. Hvad som mest bidrog till styckets — vi våga påstå det — nästan oväntad: framsång, var ålergifvandet, hvilket var utmärkt. Alla fyllde väl och på ett med det hela ötverensstämmande sätt sina platser; och om i särskildt omnämne Chrysale (hr Broman) ch Belise (fru Almlöf) sker det endast terför att de tycktes stå högst 1 publikens .unst för aftonen. Den förre inropades efer andra akten, i hvilken han med lif och mik återgifvit Chrysales förträffliga lilla reläsning ölver qvinnans pligter mot faniljen. Den största munterhet väckte den nålande scenen mellan de lärda fruntimren ch Trissotin, och isynnerhet helsades hans onnet med jublande skrattsalvor. Detta yckade försök med en af den snillrike förattarens i allt fall mindre populära kome lier skall, som vi hoppas, uppmuntra teaterirektionen till att då och då ge oss någon f de bästa; och vi äro öfvertygade om, tt den omsorg, som härpå nedlägges, ej kall vara förspilld. Södra teaterns första representation i år afton af Offenbachs operett Den sköna lelena, hade en fullständig ?succås de rire?. tycket var också uppsatt med ganska mycen omsorg och gals-på ett med dess anda ch lynne fullt öfverensstämmande sätt. Om ess karakter gifva vi våra läsare bäst en jreställning om vi nämna, att Den sköna lelena? skämtar med och parodierar de greiska kungarne och hjeliarne i den homerika sagan i samma stil som det i Orfeus i nderjorden? sker med de mytiska figurerna Orfeus-legenden. Skämtet ar icke sällan prittande qvickt, ofta äfven något våadt, deraf dock visserligen icke sedligeten, men möjligen pryderiet bör kunna ga anstöt. Musiken har alldeles samma kaplynne, som i den nyssvämnda här välekanta äldre Offenbachska operetten, och eter verkligen också icke så få reminiMN RO SENSE or. rr