Aftonbladet – 11 maj 1865, sida 2

TIO IR UAI 11011 CI UTI YGL GLY Pe BLUTTM AO milton, skulle derigenom blifvit vida svagare, hvaremot grefve Manderström skulle l. kommit att framträda mera i förgrunden såsom väsentligaste hindret för den skandinaviska alliansens afslutande. När den svenska riksdagen i Oktober samlas, antaga vi att grefve Hamilton skall begogna tillNet ait fullständigt belysa eaken och fria ig från den misstanke, att hafva förrådt Norden, som många ännu hysa mot honom. Den andra frågan, hvarmed den Blixenska ströskriften sysselsätter sig, är Danmarks förhållande till Preussen i slutet af år 1863. Icke heller i denna riktning är boken uttömmande. Den är mera en apoteos af Bismorck och hans vän Blixen än en opartisk skildring af förhållandena. Tillåt mig att efter tillgängliga aktstycken lemna en sådan. I September och Oktober 1863 fördes en liflig notvexling mellan Köpenhamn och Berlin. Den nye preussiske utrikesministern, hr von Bismarck, hade en helt annan uppfattning af den dansk-tyska tvisten än hans föregångare. I motsats mot dem och mot tyska förbundet gjorde han en bestämd skilnad mellan frågans förbundsrättsliga och dess internationella sida, i det han uppställde tre hufvudpunkter, som enligt hans mening borde hållas skarpt alsöndrade från hvarandra, nemligen: föret frågan om Holsteins särskilda författning, för det andra den slesvigska frågan, som var af rent internationel natur, samt för det tredje frågan om Holsteins ställning inom danska monarkiens författningsordning, hvilken fråga var af blandad natur, men som hr von Bismarck var böjd att betrakta såsom internationel. Han rådde Danmark att efterkomma för bundets fordrivgar i allt, som angick den rent förbundsrättsliga sidan af saken, d. v. s. den särskilda holsteinska författningen. Härigenom skulle man komma till ett EiderHolstein och ett Eider-Danmark och tillika uppnå den fördelen, att tyska förbundet uteslötes från inblandning i den internationella tvistefrågan, hvarpå det utan befogenhet sökt utöfva inflytelse. Blefve först den förbundsrättsliga frågan löst, antog han att det skulle bli lätt att komma öfverens i den internationella, som han tillsvidare lemnade åsido, i det han dock uttalade såsom sin mening, att ingen för den saken skulle gripa till vapen Kabineiterna i Köpenhamn och Berlin blefvo ense om, att längre fram med England till medlare företaga en förlikning mellan Danmark och Tyskland i denna fröga. Det tycktes således vara god utsigt, att den dansk-tyska striden med hr von Bismarcks hjelp skulle bringas till en lycklig lösning. Med hänsyn till sakens förbundsrättsliga sida, hvars afgörande var af trängande nödvändighet på grund af förbundets exekutionsbeslut, rättade sig danska regeringen fullkomligt efter Preussen, som å sin sida åtog sig att understödja Danmark i Frankfurt. Så gingo sakerna sin jemna gång intill den 13 November. Nämnda dag skickade preussiske utrikesministern till härvarande preussiska sändebudet en depesch, hvari han med mycken. styrka uttalade sig mot det för riksrådet framlagda grundlagsutkast, hvarom han dittills under förhandlingarne alls icke yttrat ett ord. Detta plötsliga omslag i preussiska kabinettets politik har det af sednaste riksrädssamlingen tillsatta politiska utskottet ej kunnat förklara annorlunda, än att man i Berlin redan den 13 November skulle haft underrättelse om, att konung Fredriks sjukdom var af oroande natur (hvarom man i Köpenhamn ej hade någon aning), och att man, derest sjukbädden blefve ett dödsläger, ville förändra ståndpunkt och ?gripa sig an med atförandet af planer, som redan länge varit fästade vid oldenburgska mansstammens utgång. Denna förklaring är dock alltför osannolik, för att kunna vara riktig. Gåtan är näppeligen så svår att lösa, som det politiska utskottet (hvaraf Hall var medlem) föreställer sig. Hr v. Thieles depesch angifver sjell grunden till preussiska kabinettets förändrade hållning. Som nyss anmärktes, hade preussiske utrikesministern skarpt åtskilt två sidor af den dansk-tyska tvistefrågan: den förbundsrättsliga och den internationella. Till den sednare hade han räknat dels förhållandet till Slesvig, dels Holsteins ställning inom monarkiens författningsordning. Under förhandlingarne med Preussen hade hittills blott varit tal om den förbundsrättsliga frågan, som först borde afgöras, r edan deremot den internationella hänvisades till framtida afgörande genom engelsk bemedling. Nu är det visserligen riktigt, hvad utskottet i sin berättelse yttrar, att hr v. Bismarck, i följd af den ståndpunkt han intagit, måste betrakta den dansK-slesvigska urundlagen såsom någonting, hvilket ej i nögotaf seende berörde den i Frankfurt förevarande rent förbundsrättsliga frågan; men deremot kan det väl ej ens från vår ståndpunkt förnekas, att denna grundlag berörde den internationella frågan, när denna fattas så, som hr v. Bismarck enligt hr Qvaades (Danmarks dåvarande sändebud i Berlin) berättelser definierat densamma. I alla händelser kunde förutses, att Preussen skulle uppfatta saken på detta sätt. Detbör dock ej förbises, att Eiderpolitikens ifrige motståndare, hr Qvaade, som nu blifvit vårt diplomatiska ljus, styrkte hr Halli den tron, att Novemberförfattningen ej skulle medföra något afbräck i det goda förhållandet till Preussen. Men när nu hr Hall blifvit ense med reussiska kabinettet om att hänskjuta den internationella frågan till framtida bemedling, så var det ej försigtigt af honom att, utan föregående underhandling med preussiska kabinettet, taga ett steg, som åtminstone från preussisk synpunkt lätt kunde få utseendet af att prejudicera den internationella frågans afgörande. Om hr Hall allI deles tillbakavisat Preussens påstående, att några interna:ionella förpligtelser ålåge Danmark i förhållande till Preussen — det kunde vi fatta. Men när han en gång inlåtit sig på underhandlingar med den förutsättningen, att sådana förpligtelser funnes, så hiäd sann statemangkanst att ei utan före