Aftonbladet – 9 maj 1865, sida 3

van Sstalion, och Iumpba ar 1 aetta fall santt nolikt den enda sådan på de båda halfklolelten, som icke her officiel tidmätare, hvilket is I dock alltid är bättre än att ha en dylik, g)som sällan går rätt. I brist på tidmätare, måste man lita mera på sig sjelf, då det t,gemenligen går mycket galant. Hade man Ill icke haft några klockor alls vid Nässjo och d I Sandsjö (uren der envisas ännu fortfarande rTlatt vara mycket skiljakt ga), skulle enligt s min öfvertygelse aldrig olyckan den 23 n I December inträffat; ty i sådant fall hade tI stationsmästaren Knochenhauer sannolikt litat på sitt sunda förnuft samt, när ordinaelrietåget försenades så länge öfver den bestämda tiden genom det myckna bagaget nloch pratet, sannolikt skickat spårvexlaren el på sin post, eller fit Riex varningssigni nal utåt linien. Nu deremot visste ingen I på stationen hvad klockan riktigt var sla-gen?, och derföre gick det alldeles på tok. -I Under min sista nedresa till Jönköping l inträffade ingenting anmärkningsvärdt, om eljag undantager, att jag erfor en hemsk känsla, då jag passerade den vackra svängi bron öfver Södertelje kanal samt fantisetlrade öfver hvad som der skulle kunna hända, hemtande förnämsta anledningen till .I dessa betraktelser från det numera af inIgen, utom trafikstyrelsen och Westra HäI rads tingsrätt?, bestridda faktum, att olycI kan vid Sandsjö i första rummiet måste tillI skrifvas den omständigheten, att bromskar1 I larne ej fullgjorde sitt åliggandle. För mig framstod en mängd af dessa ssmå omständigheter, kapriser af ödet, eller hvad man vill kalla dem, hvilka i och för sig sjelfva synas så små och obetydliga, men ändå ofta bestämma öfver menniskors lif och välfärd. Jag säg den raska ånghästen, draI gande ett iltåg, fullsatt med passagerare, I hasta ned mot den öppna bron och hörde Ilokomotivföraren gifva bromssignal, då just Ii detsamma en broms stack bromsaren, så att han släppte bromsen; eller också tänkte jag mig brovaktaren som, efter att ha pratat med skepparen på. en nyss passerad kalkskuta från Gotland och af honom erhållit en sup för mycket, slumrat in på sin post, drömmande om patriotiska sällskapets medalj för trogen tjenst, sedan han glömt att draga igen bron — och hela tåget försvinna i djupet. Jag varsnade en hel trupp af dylika spetsfundigheter utaf ödet stå färdiga att krossa de klokaste beräkningar, de djerfvasie förhoppningar och skönaste drömmar samt förvandla dem till jord igen — och jag blef mycket allvarsam. Denna gång kom jag emellertid lyckligt undan och befinner mig nu, efter att tvenne gånger ha passerat den lifsfarliga utförlutningen vid Sandsjö, oskadd i Jöcköping, der jag bor som en prins på stadens magnifika hotell. Jag sitter der i ett af rummen, som Tega åt Wettern, med en så storartad och herrlig vue framför mig, att ögat knappt kan tröttna vid dess betraktande. Till venster ser jag nedanför fönstren den lilla kanalen, som förenar Wettern medMunksjön och på hvars strand en hop folk hvimlar kring 4Svant, en af Jönköpings ångbåtar, afsedd uteslutande för kommunikation på förstnämnda sjö. På andra sidan kanalen utvecklar en der belägen mindre park sin första, späda grönska, och bortom denna framskymta hvitmenade hus och åtskilliga fabriker, från hvilka en mörk stenkolsrök uppstiger. Längre ned mot sjön höjer sig det vackra stationshuset och den rymliga bangården. Sidodekorationerna till venster på denna lifliga och rörliga scen utgöras af Dunka-hallar, med sin af träd beskuggade bergkam och sina långsluttande åkrar, täckta af en saftig grönska. Närmast framför mig har jag jernvägsbanken, som sträcker sig långs med Wetterns strand. Tåg komma och gå, och just nu ljuder en stationssignal söderifrån. Det är ett lokomotiv med 20 tomvagnar. Ah, hvad ser jag! Har icke intendenten Frykholm inför tingsrätten i Komstad nyligen påstått, att två bromsar äro fullt tillräckliga för ett tåg af 19 tomvagnar, ja, att det mycket väl kan berga sig med en, fastän reglementet föreskrifver flera endast af ren försigtighet? Hafva icke alla stationsinspektorerna på södra stambanan, löjtnant Bergström vid Nässjö icke undantagen, förklarat sig hysa samma åsigt? 4 parentes tror jag icke, att någon enda af dem utaf egen erfarenhet känner huruvida en eller två bromsar behöfvas för ett dylikt tåg.) Hur kommer det sig då i dag, att nyssnämnda extratåg, afsändt från Nässjö, har icke mindre än fyra bromskarlar, stående vid sina vefvar liksom tända ljus? Ar detta ieke att drifva den i reglementet föreskrifna rena försigtigheten? väl långt, eller skulle möjligen i dag vederbörande förändrat den åsigt de i går hyste om rätta tolkningen af nämnde bromsparagraf? Hvad vet jag! Men tåget försvinner på stationen, och. min blick flyger öfver Wettern, som i detta ögonblick liknar en ofantlig spegel, infattad i den rikaste ram. De omgifvande stränderna spegla deri sina friska, nordiska drag, och i fjerran hägrar Wisingsö, draande omkring sig en trollkrets. Mitt öga skönjer ingenting mera; men längst bort vid horisonten, der jord och himmel sammanflyta till ett, fördjupar sig min tanke i det oändligas rymd. Italienaren säger: ?Se Neapel och dö!? Jag säger: ?Se Jönköping och dess omgifningar samt lef!? Säkert är åtminstone, att ingen skall ångra en resa hit, som älskar en rik och etorartad natur. Bland omgifningar, som jag sett, nämner 8 i främsta rummet egemdomen Jacobserg, tillhörig häradshöfdimg Frick, från hvars trädgård man har em mycket vidsträckt och vacker utsigt öfver Wettern och hela den betydande däld, eom begränsar sjön i söder. Manbyggnaden och de egenlomen tillhörande husen hafva den mest pittoreska belägenhet man kan tänka sig, och ingen som besöker staden bör försumma utt här orientera sig. Vidare nämner jag Pormenås kullar och den imbjudande HusIvarnadalen ; kort sagdt, dett är vackert och errligt öfverallt hvart man här kommer. Men denna rika tafla har dock, hvad sjelfva Jönköping angår, en mörk skugga, som äfven bör uppmärksammas — kanske också cke; ty den erinrar om Tantalus. Hvem