Aftonbladet – 9 maj 1865, sida 2

Reformmötet inom hufvudstadens tredje valkrets egde rum i går afton i Klara församlingg folkskolehus och öppnades af förste expeditionssekreteraren Lovån, hvilken af de församlade utsågs till ordförande. Sedan ordföranden uppmanat de närvarande att yttra sig i den förevarande frågan, uppsteg Målaren J. U. Lindborg, som trodde att ett försent stod vid dörren och att det derför var så mycket lyckligare att vi nu af regeringen erhållit ett förslag, som i sig innefattade samtliga de föregående förslagens förtjenster och genom hvilket vi en gång kunde komma ifrån våra nuvarande otympliga riksdagsförhållanden. En sak hade han dock att härvid erinra; talaren kunde ej förlika sig med, att stadsfullmäktige och landstingen skulle liksom komma att utgöra plantskola för den första kammaren. Vårnärvarande komsmunalrepresentation skulle nemligen enligt detta förslag komma att inrymma alltför stor betydelse åt plutokratien och byråkratien; denna menniskokränkande kommunalrepresentation och dess orimliga röstskala måste först förändras, på det att äfven den första kammaren måtte komma att hvila på en verkligen nationel bas. — Huru nödvändig en reform i detta afseende är, derpå ansåg talaren bland annat den starka utvandringen från Sverge till Newyork vara ett bevis. Ordföranden, hr Loven, framställde derefter sina åsigter i ämnet. Talaren ville icke förneka att han vid början af sin riksdagsmannabana hade trott partiella reformer vara rätta vägen för Topresentationens förbättring, men han hade ej behöft lång erfarenhet af våra riksdagsformers förlamande inverkan på ärendenas gång för att finna otillräckligheten af denna utväg. Talaren erinrade om hvad som vid något tillfälle blifvit yttradt, att om man tänkte sig att en man med sundt praktiskt förstånd finge sig uppdraget att framlägga ett vepresentationsförslag och hade att välja mellan vår gamla representation och det nya kungliga förslaget, är det väl då tänkbart att att han skulle tveka i valet? Sedan talaren vidare redogjort för den historiska gången af denna fråga, slutade han med att påminna om den seger det kungliga förslaget vann inom sista riks: dagens konstitutionsutskott. För sin egen del vär han ock öfvertygad, att en tidsenlig folkrepresentation numera måste utgå, ej från stånd och klasser, utan från kommunalinstitutionerna, och till slut bemötte talaren den invändningen, att konungamaktens behöriga inflytande skulle komma att lida genom samhällsvådliga elementers inrymmande inom representationen. De, som yrkade att den stora reformen måtte föregås af kommunalrepresentationens ombildning, trodde talaren endast vilja ha frågan undanskjuten; vunnes deras afsigt, skulle det bli ganska svårt att få frågan ånyo fram på samma ståndpunkt, der hon nu står, och vi skulle förlora en rådgifvarepersonal, som åtnjuter nationens fulla för: troende och sympatier. Ännu ett skäl förmådde talaren att på det högsta nitälska för det hvilande försla antagande, nemligen arbetet på en närmare anslutning till vårt brödraland Norge och angelägenheten af ett närmande mellan de båda ländernas politiska institutioner. Professor Malmsten ansåg, att K. M:t genom sitt förslag öppnat den enda utsigten till vinnande af en lycklig representationsförändring på laglig väg. Det är nödvändigt att billigt afseende fästes ej mindre på gammal rätt och häfdvunna anspråk, än ock på de nya rättmätiga anspråk, som alltmer göra sig gällande. De gamla och de nya intressena måste möta hvarandra med förtroende, föregående skrupler undanrödjas och ömsesidiga medgifvanden göras. Inom det menskliga lifvet gifves ingen annan utveckling än den som är organisk; en verklig utveckling kan aldrig åstadkommas genom att öfvergå från en motsats till en annan. Ett reformförslag måste å ena sidan af konung och reger:ng och å andra sidan af folket mötas med välvilja för att kunna lofva en för landet lycklig utveckling; detta vilkor uppfyller det nu hvilande representationsförslaget och det är derför som talaren hyllar det. Talaren slöt med uttalande af den öfvertygelsen att, om förslaget faller, går fosterlandet en dyster framtid till mötes. Grosshandlaren Schwan hade önskat att någon af förslagets motståndare här hade velat uttala skälen för sina åsigter, i hvilket fall dessa kunpat till vederläggning upptagas och en verklig diskussion uppstå, som klnnat förläna en sammankomst s dan som denna en väsentligen ökad vigt. Han hade önskat att inbjudningarne varit så affattade, att de innehållit en uppmaning till förslagets motståndare att infinna sig, för att öppet och ärligt framlägga skälen för sin öfvertygelse. — Hvad vårt nuvarande statsskick beträffar, hade talaren redan från barndomen hört så mycket talas om dess brister och om orsakerna, hvarför 1809 års män icke kunde gifva landet en af dem sjelfva önskad ny representation. Sjelf hade talaren vid 5 riksdagar såsom representant eller talman nogsamt hunrit erfara, huru dödande, förlamande och förintande för det konstitutionella samhällsskicket våra nuvarande riksdagsformer äro. Talaren medgaf villigt, att mycket godt blifvit för vårt land under det nya statsskicket uträttadt, ja så mycket, att Sverge i framåtskridande kan jemföra sig med hvilket land som helst i Earopa; men, sade talaren, huru mycket mer skulle icke ha kunnat uträttas, om formerna varit bättre. Med upplysa ningens ökade spridning och stigning växa de befogade anspråken på delaktighet i de oftentliga angelägenheterna, och detta är äfven för talaren ett skäl att omfatta det kungliga förslaget, vid hvilket talaren dessutom är bunden ej blott såsom borgareståndets talman vid föregäende rikslag, utan ock såsom medredaktör af samma stånds adress till H. M:t konungen. Talaren vågade, om han eljest rätt lärt sin historia, påå, att aldrig någonsin förr en regering af fri ja, utan föregående oroligheter, framlagt ett så storartadt, så omfattande förslag till representationsreform. Man har måhända med rätta yttrat, att reformen aldrig går igenom förrän rezeringen på fullt allvar tager densamma om hand; detta har nu skett, och aldrig har heller frågan stått närmare sin lösning. Emellertid ville talaren säga, att han ansåg oklokt af pressen och indra, att hota med de farliga följder som skulle ippstå deraf, att förslaget icke blefve antaget; astmer borde en hvar i sin stad, och pressen synnerhet, söka verka derhän, att den vigtiga aken bedrefves lugnt, stilla och välbetänkt. Jet hade varit talaren en glädje att finna, att n-m en provins presterskapet hade visat lifliga ympatier för reformen, och synnerligen glädande skulle det vara, om ledamöterna af adeln ch presterskapet ville för sig föranstalta möten ör att pröfva och öfvertänka förslaget. Fabnrkören Bergström hade alltifrån det hans inne och öron blefvo mottagliga för intryck uti vithörande ämnen känt och insett sanningen af wad hr Schwan nyss så väl uttalat, och om an kunnet uttrycka sig lika väl som han kände armt, hade han velat göra en utveckling af mnet sådan som den nyssnämnde. Nu måste an inskränka sig till att på det varmaste acka hr Schwan för hans sanna och vackra öredrag. a Sedan centralkomitns adress blifvit af rdföranden uppläst och den vanl. ga hufudsakliga frågan om bifall till det kungZz SS