Aftonbladet – 8 maj 1865, sida 2

STOCKHOLM den 8 Maj. Rörande den åtgärd, hvarom Preussen och Österrike enligt telegrafuppgifter till allmän öfverraskning kommit öfverens, nemligen att inkalla hertigdömenas representation, meddelar oss en korrespondent från Frankfurt af den 2 Maj, följande: Det af Preussen i Wien föreslagna inkallandet af schleswig-holsteinska ständerna har kommit alla partier att tappa koncepterna och isynnerhet mycket förvirrat anhängarne ar den direkta anexionen. Bevekelsegrunderna till detta förslag äro väl ännu temligen mycket höljda i mörker, och tidningar at den mest olika politiska färg taga sin tillflykt till de mest underliga gissningar, men jag tror mig dock kunna gifva er nåon fingervisning i afseende å denna hr von Bismarcks sednaste omsadling. Framför allt är det att märka, att Preussens oväntade förslag, hvilket tyckes stå i bjert motsats till dess hittills följda politik, har sin betydelse å två särskilda sidor. Det är å ena sidan beräkn dt på Frankrike, som enligt sin nationalitetspolitik alltid tillstyrkt att rådfråga befolkningen. Hr von Bismarck hade erfarit, att furst Metternich i Paris gick framåt på ett för Preussen obehagligt sätt. Mellanstaterna ämnade ingifva ett nytt förslag till förbundet, hvari verkställandet af det sista förbundsbeslutet af den 6 April samt de schleswig-holsteinska ständernas inkallande skulle påyrkas. Den för en österrikisk-fransk allians ifrande furst Metternich gjorde detta gällande hos Iranska regeringen, och Preussen såg sig hotadt med iso:ering. Härtill kom en föga känd omständighet, hvilken på sista tiden försämrat Preussens ställning i Paris och kommit det österrikiska inflytandet till 2odo. När nemligen krigsministern von Roon för ett år sedan återkom till Berlin från lägret i Chålons, hvars öfningar han några dagar bivistat, yttrade han sig med synnerligt loford om den franska armån, och inom junkerkretsarne spred sig ryktet, att han låtit blända sig af den franska imperialismen. För att utplåna detta intryck, begagnade hr von Roon nyligen under en debatt i den preussiska kammaren tillfället alt säga, att Frankrike skulle anfalla Tyskland, så snart dess intresse kräfde det. Man måste derföre vara på sin vakt. I Paris har detta väckt myckt missnöje. Hr Benedetti fick i uppdrag att begära förklaringar i Berlin, och furst Metternich förstod att för sina planer draga vinst af denna händelse. Allt detta öfvertygade hr von Bismarck om nödvändigheten att taga ett steg, som vore egnadt att återställa det goda förståndet med Frankrike. Förslaget att inkalla de schleswig-holsteinska ständerna är ett sådant steg. Men det kan komma att utfalla emot de preussitka afsigterna. A andra sidan kan det ej nekas, att förslaget åtminstone skenbart tyckes uppgilva annexionssträfvandena och således också erbjuder Österrike ett slags handtag till öfverenskommelse. Och härigenom karakteriseras fullkomligt Preussens balanseringssystem mellan norr och vester. I Wien tror man ej riktigt pi saken och antager att Preussen blott vill bli qvitt medbesittaren, Österrike, emedan det derefter hoppas sä mycket lättare kunna afspisa hertig Fredrik. Österrike har också väl till principen godkänt förslaget, men uppställt allehanda vilkor, hvilkas diskuterande skall medtaga en temligen lång tid.?