Aftonbladet – 6 maj 1865, sida 3

BEA ARR AA ager han utan skonsamhet sina yrkesbröomb) rs, de äldre koralsättarnes, alldeles ourföre, kteliga urledvridande af språkets sann-j ust yldiga tonvigtsförhållanden.? Sedan han häns ed bevis styrkt, att orden oftast blott förlsik? nusikmakeriets? skull, då de sjungas, betoLi 18 helt annorlunda än vid talet, d. v. s. syfte Iskt, heter det: Till denna ytterlighet skall som tlunda ett helt land i sin andliga folksång ?den arbourisera sitt sköna, eljest så värdigt upphem ädande tungomål? 0. 8. V. rade Kommer nu härtill att jemväl i afseende han i de deklamatoriska förbättringsförslagen! förol r M:s teori tätt i spåren efterföljes af praxis, hete det han nemligen vid egen koralsättning såsol eklamerst sångtexterna ändamålsenligare, skul ktigare och mera förnuftigt än hans före) högr -ädare, så förtjenar hans arbete i sanning bjer flig uppmärksamhet. dast Derigenom att det står så väl till med Red erkets deklamatoriska del, blir man för öfdyli igt hugad att tänka ej litet godt jemväl om fran okens rent musikaliska förbättringar. Vissa med örhållanden äfven på detta fält ligga i fullhva lar dager jemväl för icke-musikern. Detjsak nåste t. ex. af hvem som helst kallas ett ford ramsteg, att hr M:s samtliga koralmelo fari ier icke blifvit oskäligt högt satta. ForPan lom var detta (af obekantskap med histomes iska förhållanden, som förordet bevisar), ) nah yfta fallet, men följden blef den att endast öga tenoreller sopranstämmor voro i stånd hjer utt upphinna melodiernas högsta toner. TrePap emtedelar af hela församligen sågo sig ilatt lessa fall genom för hög sättning uteslutna den från deltagandet uti koralmelodiens stora kel! santo-fermo.? Enligt hr M:s sättning kunna legr numera alla kyrkobesökare utan ansträngska ning och utan att man kan kalla den kyrk-skr liga samsången ett gallskriande?, utföra melodierna. Men äfven de sunda, ofta ej litet humoristiska räsonemangerna om de af koral bigotteriet för syndiga förklarade tripeltakternas (t. ex. 34 och 38) ickebrottslighet, samt vidare om det afvita lagliga uteslutandet af sköna, på vår tid för alla välkomna och för alla behöfliga harmonier, men deremot helighållandet af skärande, lekmansörat sårande, i hög grad opopulära och derföre i folksången med största orätt ofta använda samljud, äro begripliga för litet hvar. Ej mindre tydlig är den kostliga skildringen af spelsjuka organisters emellan koralrimraderna insmugglade alltid obehöriga? så kallade mellanspe. Få lösare torde, i det de genomögna hr M:s fördömelse öfver dessa ömklig konst-fixfaxerier, kunna låta bli att draga på munnen. Sanna äro äfven hr M:s anmärkningar, beträffande glada psalmdikters förderfvande, derigenom att deras musik utdrages till allt för tråkiga och släpande tidsmått. Med all rätt klandras den falska föreställningen, som råder i inskränkthetens läger, nemligen att koralerna blifva desto kristligare?, ju mera deras toner uttänjas till onaturlighet och lefnadströtthet, äfvensom att all sannings Gud vill höra glädjens ord framsnyftas?. Jemväl hr M:s utdömande af de många oss hitintills vid frudstjensterna genom olämpliga prestbefallningar påtrugade rentaf vidrigt fula koralmelodierna, är ett ord i sinom tid, uttaladt på goda skäl. En lika praktisk som enkelt uppställd tabell har blifvit med verket införlifvad, till vägledning för predikanter, hvilka önska latt vid de offentliga gudstjensterna välja sådana psalmer, som till karakteren öfver lensstämma med dikternas melodier?. Derligenom att nemligen hvarje melodis karakter, klagan, glädje? o. 8. V-, i tabellen ; lär uppgifven, kan lätteligen, till och med laf i musik helt oinvigde prestmän, bedömas -lom tilläfventyrs ord och musik strida emot I hvarandra. Om presten sålunda blott vill -lkasta en blick på tabellen, så kunna för r framtiden dessa, i kyrkan så ytterst opasIgande trätor emellan tvenne systerkonster, skaldeoch tonkonst, udvikas?. Tabellen a I visar för öfrigt äfven, huruvida en melodi l enligt hr M:s tycke är mycket skön, eller n åtminstone vacker, eller törhända klen och t dålig (Fmatt), så att den egentligen alltid borde undvikas, samt slutligen om meloIdien under några tiotal af år har begagnats ofta, sällan eller ock aldrig, det sista ej sällan emedan hon dertill verkligen var ; lallt för objelpligen ful och andelös. rr) Hufvudiden, som genomgår hela verket, är den att koralen, så vidt möjligt är, bör n blifva lika enkel, som den fordom, vid re-I n I formationstiden varit, d. Vv. s. sannskyldig ta folkton. Hr M. vill i densamma höra si n, populär och lättfattlig, så föga krystad la och hårdragen musik, som, med bibehåltlande af harmonisk värdighet, kan framet ställas. Denna åsigt är utan tvifvel den ch rätta. öMen likväl äro vi missbelåtna med hr — M., och vårt klander gäller den omständig:s heten, att han icke gått nog långt i sin kI opposition emot nutids-koralens sömniga, ) liflöst-kalla väsen, utan stannat på balfva Hr vägen, samt sålunda icke till fyllest utfört yrI sin mission. Han talar nemligen icke derss om, att koralen ånyo borde sjungas fulltat I komligen rytmiskt, visaktig; åtminstone har ipdetta af honom icke blifvit nog tydligt utrer tryckt. Han sjelf berättar likväl, att man Om ep a ka först på 1600-talet förvandlat de ursprungke liga rytmiska koral-?visorna, och säger med I. I rätta att Svår nuvarande koralform innetill bär ett minus utaf och en afvikelse ifrån ch reformationskoralernas skönare urform.? a ilDen som skref detta, hade, så tycka vi, ud bort yrka på koralernas fulla återgående två ) till Surformen?, icke blott vilja till vissa en I delar förbättra den sjunkna koralen. e il Emellertid — om vi för vår del tycka att inhr M. icke gått nog långt, så skall ett ande, nat parti, ?inskränkthetens, säkerligen på ken stå att han i flera hänseenden allaredan öfom, verskridit billighetens gränsor. Illa skola i om vissa öron de sarkastiska raderna klinga, f C-tala om högt prisade qvasi-katolska hartom moniska ?fastor, hvilka endast af hufvud;cklösa hufvuden ännu kunna vördas. Ej minned ned lott ens ateiska dre skall den musikaliska pietist-verlden blifva stött öfver skildringen af personer, hvilka, mödosamt undvikande dissonanser, sägas hoppa omkring på ett ben, men lik: väl vilja hafva detta komiska upptåg an -lsedt för en särdeles andakt-väckande och det högsta väsendet synnerligen välbehag. ma. Ia Stoärd? — Ack och ve skall bigotterie