Aftonbladet – 3 maj 1865, sida 3

ans hierarki, samvetsförtryck och trostvång; j res! ycket ärligare vore att rent ut erkänna: öfv rotestantiska kyrkan har visserligen andra ör ogmer, men inga andra grundsatser än den lyor atolska; ingen kyrka kan tåla friheten; säk na kyrka måste vara intolerant och förI Pul ljelselysten! Eller är icke förhållandet, till) vad grundsatsen beträffar, på håret lika? uther bar ställt den i hans mening djujan are uppfattade sanningen mot den beståIvar nde ordningen, mot kyrkans ärfda tillstånd, lar not mer än tusenårig historisk rätt; men get yrkan svarade: det är icke sanning, ty det IT:d trider mot den bestående ordningen, alltså Fä ort med honom! Knappt hade protestan-bej ismen inrättat sig till statskyrka, förr än lsor less färska hierarki uppträdde med alldeles pe samma anspråk och grundsatser som katoicismens tusenåriga. ka Hvad har drifvit en ursprungligen så li-lun beral, personligt så mild oc sakmodig man, I frå som Pius IX att framträda med intoleran-ku sens och förföljelsesjukans grundsatser? st: Hvad drifver en mängd evangeliska prester, h hvilka dock ingen menniska förföljer, hvilka je: ostörda och oangripna kunna verka och preve dika sin tro i sina församlingar, hvad harjat hos dem uppväckt det omotståndliga begär tv ret att förfölja andra och befalla andra hur de skola tro och be och sjunga? Det är ilj; begge fallen samma grundsats, som, sedan Ilja det funnits en kyrka, skapat fanatiker och I gi påfvar, i Wittenberg, i Zärich, i Genåvelfö såväl som i Rom — det är det katolska (v kyrkobegreppet. För första gången har en statskyrka re-cj formerat sig sjelf och blifvit liberal; det! hi bar skett i våra dagar, i Baden. Reformen— hyllas af storhertigen, ministrarne, öfvers kyrkorådet, teologiska fakulteten, minst två fc tredjedelar af stiftssynoderna och det stora 5 öfvervägande antalet af befolkningen. Nå, der bli väl hårda dagar för det gamla kyrk-s liga partiets män, torde mången undra, som Is känner hur man fordom huserade med katolikerna i de länder, der protestantismen omsider segrade. Nej: den nya reformen är grundad på sann reli ionsfrihet, och öfIC verkyrkorådet har särskildt utlofvat att skydo da det gamla partiet i dess tro lika väl som IS det nya, ehuru det är till numerären betyd17 ligt underlägset. Men hvarför har då Wäktaren hela året om och än i dag talat om de stackars betryckta?, förföljda och så högst olyckliga minoritetens prester-i Baden? Jo, de äro i sanning mycket olyckliga, lika olyckliga som Pius IX. Han utfärdar bannlysningar och encyclicor, men verlden skrattar deråt. De Pbetryckta? presterna i Baden ha samma ifver som Pius, men lika liten framgång. Det är ju ett svårt öde för dem som gerna vilja herrska. Och dessa evangeliska prester vilja så gerna, så gerna afsätta Schenkel till en början. De ha förlorat i alla instanserna, de beklagansvärde. Hvilket nändligt betryck för uppåtsträfvande själar! Teol. professor Holzmann har nyligen på ett kyrkligt sammanträde i Heidelberg vidlyftigt skildrat detta partis syften. Vi medela följande anmärkningar: Och detta parti är å en annan sida åter i stånd att uppträda som det undertryckta, som det förföljelse lidande, att i sin nöd anropa bröderna i utlandet om tröst och uppmuntra Jag är ej mäktig att begripa denna ogik. Vara satt ur stånd att göra andra ondt, att efter hjertans lust tvinga och aisätta dem, det kallas efter denna logik: Att lida förföljelse, att lida smälek, att förtryckas. Vara hindrad att trampa andra under fötterna, det heter efter denna logik: stå under korset. ... Partiets agenter ansätta hårdt många fromma församlingsmedlemmar, hota dem med salighetens förlust samt alla möjliga jordiska och eviga fasor, om de vägra Å sin underskrift i det papperskorståg, som är satt i verket mot protestantismens grundvalar, mot trosfriheten, samvetsfriheten, lärofriheten. I denna vetitions ord afslöjas agitationens yttersta syften. et är nu ej längre fraga om Schenkels bok. : I Det är fråga om yrkoauktoriteterna skola fortgå i sin riktning eller icke, om i vår tid kyrkans tjenare skola med den personliga tron förbinda ett disciplineradt tänkande eller om pietistisk dressur och klerikal inkörning skola träda istället för vetenskapens fria ande. Blefvedet fallet, så behöfde teologiska fakulteterna visserligen icke längre sådana män, som representera vetenskap lig tukt och lärdom. Respektive lärooch läsemästare gjorde då tillfyllest. Den friare riktningens undertyckande är adressens mål.? Ätvenså är det ogrundadt, hvad W-ktaren om förmaler, att detievangeliska konsistoriet i Wien varit ifrågasatt att skicka en adress till de badiska presterna för att sålunda göra gemensam sak med dessa betryckta?. Allt hvad i denna sak uti Wien förekommit är följande. I teologi ska fakultetens session den 21 Dec. 1864 föreslog professor Vogel endast. att man skulle skriftligen meddela de badiska presterna, att man mot: tagit deras klagoskrifter. och tacka för remissen. Men professorskollegiet beslöt, att någon skrifvelse icke skulle utfärdas. Om någon slags bir trädande adress har aldrig hvarken då eller sedan varit någon fråga. På grund af detta förmenta adressnederlag an: märker Wäktaren lika ogrundadt: Den gamle rationalismens surdeg finnes ännu mäktigt qva inom protestantiska kyrkan i Österrike?. Wäk taren inbillar sig sålunda eller vill inbilla andra att teologiska fakulteten i Wien styres af sådan: sengångare, som ej veta, att den ?gamla rationa lismen är redan för 40 år sedan vetenskaplig undergräfd, hufvudsakligast af Schleiermacher -I nb. såsom teologisk doktrin, ty många dess hi storiskt-exegetiska erötringar ega fort arande be stånd och äro med ytterligare skäl bekräftade Waäktaren kan vara öfvertygad om, att i sådan fall skulle ej Hengstenberg upptaga sin dyrbar tid med att upptänka öknamn på dessa profes sorer, bland hvilka tvärtom finnas banbrytare fö den allra nyaste teologien. — Pre (MN GU ME I Krigsbefälets sammanträde Den 12 April f. m.