Aftonbladet – 3 maj 1865, sida 2

det, ty... men ni Florencia, ni bär det ej heller så som sig bör.? Jag bär det dock, seiiora. Bär det, bär det! Det der bandet är ju så godt som ingenting. Unitarierna bära också sådana, och fast ni är dotter till en fransman är ni väl icke så galen och uppstudsig som de. Ni bär det federala bandet, men.....? ?Det är ju också allt hvad som behöfs, sefiora, sade Florencia som insåg att hon blott egde ett enda medel att något lugna denna furie, hvars förnämsta egenskap dock var penningbegäret; jag bär det och jag bär också här en liten gåfva, som maman genom eder aktade hand vill öfverlemna till sjukhuset för qvinnor, hvars tillgångar sägas vara så obetydliga.? Med dessa ord uppiog Florencia ur sin ficka ett slags plånbok med permar af elfenben, mellan hvilka hon inlagt fyra banknoter, den gåfva hennes far nyligen sändt henne och som han sedan hennes fjortonde år alltid lemnat henne till allmosor och knappnålspengar, men som hon nu såg sig nödsakad att på annat sätt använda. Dofia Maria Josefa uppvecklade banknoterna och förnöjde sig af deras betraktande tills hon öfvertygat sig att siffrorna 100 riktigt befunno sig på hvar och en, hvarefter hon hoprullade och instack dem innanför sin svarta klädning, i det hon med tillfredsställd girighet sade: Detta kan kallas att vara federal! Säg maman att jag skall underrätta Juan Manuel om denna frikostighet mot den lidande menskligheten, som gör henne så mycket heder. I morgon dag skall jag skicka dessa penningar till don Juan Cärlos de Rosado, direktören för sjukhuset och säga honom hvems gåfva de äro7, tillade hon