Aftonbladet – 1 maj 1865, sida 3

kor varit utmärkt vacker och mild, men med jemn torka. Det vill ännu icke komma sig för att regna och ett godt varmt regn önskar sig landtmannen framför allt. Rågarne hafva lidit och stå mycket: klena häromkring. Vårarbetet pågår nu raskt. Ransakningen om Jernvägsolyckan vid Sandsjö. (Telegram från Aftonbladets teferent.) Jönköping den 1 Maj kl. 8,25 f. m. Ransaknvingen vid Komstad tingsställe i lördags fortfor i 11 timmar. Bland åhörarne befann sig baron Blixen-Finecke, boende å Nydala, belägett 2 mil från Komstad, och då Riex vittnen påropades uppträdde baron Blixen oförmocdadt bland dessa. Ransakningens fortsättnimg uppsköts slutligen till den 6 Maj, då sanmolikt utslag kommer att afkunnas. TEATER. Det är först nyligen George Sand börjat författa komedier. För ett par tre år sedan utgaf hon tvenne band dramatik, som dock slogo föga an. Denna motgång eggade henne till större ansträngning, af en redan förut skrifven roman beslöt hon att göra en pjes, och tillkom Le marquis de Villemer, som för något öfver ett år sedan formligen förtjuste hela Paris och alla dess recensenter. Mest bidrog väl härtill, att denna komedi, i likhet med Octave Feuillets dramatiska arlbeten, så fullkomligt och så fördelaktigt skiljer sig från de stycken, hvilka den nya realistiska pariserskolan, en Augier, Dumas fils, Barriere, Sardou m. fl., fyller den framska hufvudstadens och äfven utlandets skådeeplatser, och der en pikant intrig, några på lägre effekt beräknade scener och en deels uppsluppen, dels moralpredikande dialog, utan stil och hållning, få ersätta britsten på sannolikhet, inträngande karaktemsteckning, sedligt allvar och verklig komik.. George Sands plats inom dramatiken var också temligen gifven för den, som kändle hennes betydelsefulla och lysande bana på romanens område: Man kunde förutse, att hon skulle bilda en bestämd motsats mot just de nyssnämnda författarne; och det är hvad hon också gjort i Markis de Villaener. Ty denna komedis egentliga styrka är att söka i den skarpa karaktersteckningen, den fina komiken, djupet i uppfattningen. Handlingen deri är föga invecklad, erbjuder få yttre retmedel. och har dessutom en något trög gång, en följd deraf, att den ursprungligen tillhört en roman, der den detaljerade psykologiska arnalysen, såsom alltid hos George Sand, utgjort Ihufvudsaken. Ett utförligare upprepande aff utvecklingen torde således erbjuda föga iintresse. I få ord är styckets innehåll följamde: en ung flicka, Caroline, de Saint-Geneix, antagen som lectrice hos markisinnan de Villemer, eröfrar hennes och allas hjertan, framförallt hennes af svårmod nedtryckte son Urbains; derigenom strandar visserligen det giftermålsförslag, markisionan för honom uppgjort, men den unga rika arftagerskan Diane de Saintrailles väljer i stället hennes andre son, Gaötan, en rou med godt hjerta och gladt lynne, och eft2r något motstånd ger markisinnan vika och omfamnar Caroline som sin andra dotter. Ur denna enkla handling har nu George Sands snille förstått framlocka så mycket värdefullt, så mycket af sann effekt, att man verkligen förvånas. Med den skarpaste blick, den mest glänsande virtuositet skildrar hon de rikt skiftande karakterer, hon för oss framställer; hon ger oss de djupaste, med qvinlig omsorg och noggranninet utarbetade analyser af deras själstillståind, ja, man nästan ryser emellanåt, dett är som såge man ett utryckt menniskaohjerta pulsera i hennes händer. Och alltt detta är föredraget i hennes. vanliga, eleganta, varma stil, der elegans och fin komik ttäfla om första rummet. Hvilken karakter, denna Caroline! Ett fel har hon måhända, det att vara för mycket felfri, för idealisk. I det hänseendet är Jane Eyre, om hvilken hon tillen viss grad påminner, tecknad med större sanning. Men ej med större konst, större finhet! Författarinnans yppersta triumf i denna komedi är likväl Gaötan. Denne varmhjertade, i botten ode rou, med sitt ständigt på ytan speande lättsinne, sitt osvikliga goda lynne och sin visserligen dyrköpta verldskännedom tillhör de originellaste och mest lyckade figurer, vi någonsin sett på scenen. Han är af förträfflig effekt i stycket såsom kontrast mot alla dessa rena, men hvar på sitt sätt oerfarna karakterer, som för öfrigt deltaga i handlingen, och såsom den medlare, utan hvilken man kan förutse, att konflikten meellan de häftiga passionerna och fasta öfvrertygelserna hos dem skulle 1å en djupt olycklig utgång. Men denna hans egenskap af tillrättaställare utgör också utgångspunkten för hans försoning med sig sjelf, och en tanke af sedlig halt ligger således till grumd för införandet af denna figur. Af mindre intresse synes oss titelpersonen, kanske egentligen derföre att man af en hufvudliroll väntar sig mera. Hade stycket hetatt Caroline de Saint Geneix, som det enliggt vår mening kunnat ganska väl göra, skullle han ha varit bättre på sin plats. Emelleertid företer hans karakter tillräckligt af imtresse för att ej störa totalintrycket. Afveen de öfriga personerna äro förträffligt skiildrade; särdeles anslår den unga arftagersskan genom sin på en gång barnsliga och. qvinliga naivet, just derför att den med fn takt blifvit hållen inom sina gränser och ej urartar till niaiserie. Öfver det hela hvilar dertill denna anda af verklig noblesse och ädel qvinlighet, som alltid utmärker George Sands arbeten, och hvilken särskildt från scenen gör ett så välgörande intryck på den, som ej rätt kan förlika sig med den, i ordets sämre mening, simpla tonen i flertalet af den nyaste Iranska skolans dramatiska arbeten. Naturligtvis saknas ej svagheter: det vore för mycket begärdt at en fransk författare, som skrifver för scenen. Men felen här äro så fullkomligt sammanvuxna med nä