Aftonbladet – 29 april 1865, sida 2

ty så har man, och med sanning, kallat Nordslesvig, der den danska andan kraftigast rörer sig och det danska lifvet star. kast pulserar. Man kan ej utan tårar ill ögonen kasta en blick på Danmarks karta; ty då visar sig rätt lifligt hela den sorgliga verkligheten, då ser man att Tyskland vidt uppspärrat gapet öfver oss och att vi endast genom ett mirakel kunna räddas. Drager man en rät linie från Ribe, som nu är vår sydligaste gränsstad, genom Jylland öfver Fyen och Sjelland till Köpenhamn, så finner man att häliten af Fyen och Sjelland samt Lolland, Möen och Falster ligga söder om Danmarks sydligaste fastland gräns, och man ser då klart, att Danmarks, d. v. s. Nordens, gräns har en sådan utsträckning, att den omöjligen kan försvaras ens med Nordens förenade stridskrafter. Utan att behöfva afbida en, sådan lycklig tillfällighet som den, hvilken stod Carl X till buds, då vintern 1659 lade en bro öfver våra smala farvatten, kunna tyskarne i en handvändning från Slesvigs östra kust, från Als och från Femern kasta trupper öfver till våra öar, och Jylland har ingen militärisk gräns. Om nu Preussen under loppet af tolf år realiserar sin flottplan, hvarigenom det skall höja sig till en sjömakt af andra rangen, så blir Danmark ett försvarslöst byte för denna eröfringslystna akt, om det nuvarande tillståndet kommer att fortfarande bestå oförändradt. Det gifs också ingen som ej inom sig känner, att detta tillstånd är ohållbart, och alla lefva derför i hoppet om en förändring; men; i detta hänseende uppenbarar sig just vår! svaghet, ty hoppet är hos den ene så i grund olika den andres. Medan hofvet och reaktionen ej ännu släppt tanken om ett Slesvig-Holstein i personal-union, knyter der,f, emot folket sina förhoppningar till återförvärfvandet af det danska Slesvig. Hofvet och reaktionen tycka om att jemföra konung Kristian IX med Valdemar Atterdag, s0 återförenade det under Kristofer II styckade riket. Men de förgäta, att det var ej i Fredrik VII:s, utan i Kristian IX:s regeringstid som Slesvig och Holstein gingo förlorade; de förgäta att det var reaktionens generaler, som fegt utrymde Dannevirke och läto tyskarne öfverrumpla Als; de förgäta, att det var deras ministrar som slöto den smädligaste fred Danmarks årsböcker ha att omtala. Medan vi sålunda här i konungariket äro splittrade i tvenne läger, äro Sönderjyllands inbyggare, som stå krigsskådeplatsen närmare och -om sjelfve äro föremål för misshandling från tyskarnes sida, i helt annan grad eniga och framsynta. Ett praktiskt resonemang leder dem helt naturligt att önska en delning af Slesvig efter nationalitetsprincipen och en fast sammanslutning af alla de folk, som höra till den skandinaviska stammen. Erfarenheten har tillräckligt visat dem att Danmark, när det hänv.sas til sina egna krafter allena, ej förmår försvara sin nationella gräns, och då de på intet vilkor vilja bli tyskar, så säger dem sunda förnuftet, att enda utsigten till räddning är att söka i en förening af de tre nuvrdiska rikena. Endast på sådant sätt skall den dansk-tyska striden kunna biläggas, blott på sådant sätt kan det bli fred och vänskap mellan de gothisk-skandinaviska och de gothisk-germaniska folkstammarne, som i flere afseenden äro med hvarandra beslägtade. Karr det lyckas konungen af Danmark att inkorporera den danska delen af Slesvig i konungariket och att för sin krona återvinna Sydslesvig och Holstein, så kan ingen dansk man ha något att invända mot en sådan sakernas ordning; men å andra sidan frukta vi ej heller att ha Preussen till närmaste granne, om det blott vill ge oss rätt och skäl i Slesvig, ty den tid kan komma, då nationalhatet mellan dansk och tysk kan försvinna, likasom det hat, som till för 50 år sedan herrskade mellan danskar och svenskar, nu gudskelof är borta. Tyskland och Skandinavien ha, liksom hela det ga ala Europa, en gemensam fiende i Ryssland. Denna makt, som genom Krim-kriget förlorade tillträdet till hafvet genom Dardanellerna, fruktar naturligtvis för att också bli utestängd från Östersjön. Det ligger derför i Rysslands intresse, att de makter, som beherrska inloppen till Östersjön, förblifva i en svag uch vanmäktig belägenhet. Det var ryska intriger, som vid denna tid i fjol kommo de mellan Nordens konungar öppnade underhandlingar om en skandinavisk union att stranda. År 1660 var det holländarne, som af hänsyn till sina handelsintressen omintetgjorde Carl X:s skandinaviska planer. Nu är det Ryssland, söm af hänsyn till sin marin motarbetar de tre nordiska rikenas förening. Ryktet vill till och med veta, att man under f. d. ministern Heltzens auspicier ingått förberedande ötverenskommelser om att Danmark, i händelse af en brytning mellan Östern och Vestern, skulte ställa sig på Rysslands sida. Säkerligen äro dessa planer, åtminstone tillsvidare, undanskjutna. Man bör ocksä hoppas att vårt hof för framtiden sliter sig löst från den mäktiga ryska inflytelse, det hittills varit underkastadt. Medan det danska folket är deladt i två läger, medan de, som borde hålla samman, tvista -om bagateller, arbeta våra fiender verksamt för att fullända landets eröfring. Samma taktik, som tyskarne i åratal användt i Slesvig, synas de nu vilja tillämpa i Jylland och Fyen. Tyskarne äro liksom judarne ett folk som tränger sig in öfverallt, der de kunna fiona fotfäste. Först söka de att få insteg i ett land såsom handtverkare, såsom köpmän, såsom landtmän, såsom arbetare, och sedan de genom detta slags kolonisation vant folket vid det tyska väsendet och förslöat fosterlandskärleken, blir det en lätt sak att fullända landets eröfring. Aro vi ej illa underrättade, så är det fara värdt att den Jylländsk-—Fyenska jernbanan, som nu närmar sig sin fullbordan, kommer att gå öfver i tyska händer, i det de un-!g derhandlingar, som egt rum mellan jernvägsentreprenören och danska regeringen om tralikens öfvertagande för den senares räkning, sägas hafva strandat. Om nu det preussiska jernvägssällskapet med baron Eranger i spetsen, som köpt den slesvigska Ao my