Aftonbladet – 28 april 1865, sida 3

det aj heta kostnaden. Batdens katolska befolkning kontra katolska presterskapet. Vi ha nyligen berättat om det stora mö tet i Mannheim, der katolska befolkningei på det afgjordaste uppträdde emot katol ska presterskapets genom det s. k. van drande kasino? upprepade agitationer mo den nya folkskolelaugen och Badens liberalt minister. Detta blef vändpunkten för de I lika öfvermodigt som dåraktigt anställda agi. tationerna; och hierarkien fär djupt ångra sitt vädjande till folksinnet. I alla delar aj landet ha folkmöten nu egtrum, der en ston majoritet ådagalagt den varmaste sympati och erkänsla mot regeringen för den genomförda skolreformen. Af särskild betydelse var mötet i Freiburg, katolske erkebiskopens residensstad och reaktionens brännpunkt, der icke destomindre en mängd katoliker af alla samhällsklasser sammankommit, eldade af patriotiskt nit mot papismen. Af de här hållna föredrag meddela vi en del af krigsrättsrådet Langs, hvilket åhördes under lifligaste bifall: Icke från tronen hotas våra samvetens frihet, icke vår storhertig, den Gud upprätthålle, icke hans kronas rådgilvare kränka vår kyrkas författningsmässigt omgärdade frihet — nej, faran för våra samveten spirar upp ur vår egen kyrka, ett ytterligt parti inom katolska kyrkan vill lägga handen på dyrt förvärfvade rättigheter, på familjens och församlingens heligaste intressen, på grundvalarne för den nuvarande borgerliga ordningen, grundprinciperna för nutidens samhälle. Ej blott för att ge uttryck åt vår förtrytelse öfver fanatiserade ligors öfverdådiga uppträden, ej blott för att uttala vårt förtroende och vår: till. gilvenhet för vår älskade furste och vår statsregering, ha vi här samlats; vi ha stigit fram, för att bekänna oss vara medlemmar af katolska kyrkan och värva vår egen religiösa öfvertygelses frihet mot herrsklystna anspråk, hvilkas rötter förlora sig i förmultnade ärhundradens grafvar. Man sade oss i det vandrande kasinots möte den 14 Februari: ?Om I viljen vara katoliker. så kunnen I ej ingå i diskussion om skolfrågans religiösa sida, den frågan är afgjord, eder kyrkoötverhet, hans helighet påfven, och hans excellens, eder högvördigste hr biskop, ha slungat sitt verdikt motlagen?. Mine herrar! Må vi här framför allt uttala vär öfvertygelse, att den satsen : Skoluppsigtslagen äfventyrar kyr. kans rätt, icke är någon kyrkans dogm, att vi i detta uttryck blott erkänna en personlig åsigt hos våra nuvarande kyrkofurstar, hvilken de i dag kunna antaga och i morgon modifiera, utan! att på något sätt rubba kyrkans rätt eller sina embetspligter. Må vi förvara vår rätt till en egen åsigt i denna högvigtiga sak, en rätt, som vi ej ha af nöden att härleda från påfvars eller konciliers tillåtelse, en rätt som vi härleda från vår skapare, som påtryckt oss sin gudomlige andes insegel och ej upptagit oss i sin heliga kyrka som viljelösa får, utan som tänkande menniskor; må vi förklara, att vi lekmän i katolska kyrkan tröttnat på att alltid låta oss behandlas som ett absolut passivt element i det kyrkliga lifvet, öfver hvilkas tanke och känsla blott värt presterskap tillkommer en bestämmande inflytelse och ett utslag. Det är ej så längesedan, mina herrar, som den öfverrhenska kyrkoprovinsens herdestaf var i kyrkoturstars händer, hvilka icke hyllade den nu gällande extrema kyrkliga riktningen. Min ungdom och en stor del af samtidens religiösa uppfostran faller i denna tid; då var frid i landet. frid mellan bekännelserna, frid i kyrkorna, då kände man ingenting om de komflikter mellan stat och kyrka, som nu i åratal upprört vårt land, man betraktade stat och kyrka som ett i sina ändamål, blott skilda i medien. Då lärdes oss, att katolicismens ande var den sanna och otörfalskade kristendomens ande, och att kristendomens ande var en kärlekens, ödmjukhetens, toleransens och det inteliektuella framskridandets ande; då lärdes oss, att Kristus kommit i verlden för att göra verlden fri, att frigöra från död bokstafstro och skrymtande fariseism; då lärdes oss, att en sann gudsdyrkan vore omöjlig utan ett sjelfmedvetet, sannskyldigt uppfattande af Kristuslärans andliga innehåll, men att från sådan gudsdyrkan äfven vore oskiljaktig hörsamhet mot den af Gud förordnade öfverheten, statens författning och författningsenliga lagar. Mine hrr! Må man då illa uttyda, att vi äfven nu vilja bli trogna de grundsatser, som meddelades oss af vår dåvarande rättmätiga kyrkoöfverhet? Bör man kalla oss villfarande , om vi vandra den 8, som anvisades oss af våra dåvarande lagligt beordrade själasörjare? Hvad är då detta s. k. vanrande kasino, som nu gör så stora ansträngninBar för en annan lära? Det är det parti, som öfverallt i samhällena, der det lyckades gripa statsrodret, förde staten mot undergången; det är det parti, som i de förflutna århundradena till Guds och katolska trons ära tände de bål, på hvilka maryreri tusental föllo offer för den herrskande kyrkans logmtro; det är det parti, som genom sin förföljel;elusta uppkallade ett trettioårigt eländes och bröIrakrigs fasor öfver vårt älskade Tyskland; det är let parti, som genom blodiga trosförföljelser rjort hela länder folktoma och jagat lyckliga amiljer från det kära hemmet i jämmer och förlerf! Mina herrar! Kan det finnas en bättre ekommendation för lagen om skoluppsigten, än tt den är en förargelseklippa för detta parti? Kan det ges en mera slående dom öfver hela igitationen mot skollagen, än att det är detta parti, som höjer ett verop öfver den hotade sametsfriheten?! Mine herrar! Skolfrågan, såsom won i Baden bedrifves, är — I instämmen säkert edan nu med mig deri — i grunden ej en reliös fråga, utan en fråga om makt; religionen är Blott täckmanteln, hvarmed man vill beslöja den . k. heliga sakens slemma skavanker. Offenburgs katolska invånare La atgifvit en raftfull förklaring. Man finner deri yttranlen sådana som dessa: