Aftonbladet – 26 april 1865, sida 2

?Ah! jag vågade knappast tro det.? Hvarlör icke, seiior?? Emedan jag vet att hon alltid superar i sällskap med ers excellens och emedan jag ej har den äran att nu se henne här.? ?Hon har nyss lemnat mig.? ?Ah! Huru olyckligt att jag ej kom några ögonblick förut.? ?Min dotter skall säga detsamma, seiior.? ?Oh! Hon är den älskvärdaste af alla damer i Buenos-Ayres.? Atminstone gör hon hvad hon kan för att blifva älskvärd.? Och hon lyckas fullkomligt. Det är för mig ett utomordentligt nöje att vara tillsammans med ers excellens familj.? Ni är alltför god, sefior Mandeville?, sade Rosas med ett småleende så fint och så elakt att det, såväl som uttrycket deri, skulle undsluppit hvars och ens uppmärksamhet, som varit mindre skarpsinnig och mindre van att läsa andras tankar i deras unletsdrag, än fallet var med sefior Mandeville. ?Men om ni tilläter?, fortsatte Rosas, Pså vilja vi antaga alla komplimanger såsom redan sagda, och tala om allvarsamnare saker.? Ingenting kan göra mig större nöje än utt rätta mig efter ers excellens önskninsar, svarade diplomaten och drog sin stol ärmare bordet, i det han mer at vana än ågon annan orsak slätade de snöhvita kjortvecken, som lyste innanför den öppna ästen, med sin nästan lika hvita hand. Jenna hand, fin och väl vårdad, visade ned sina smala, rosenfärgade naglar tydgt att seäor Mandeville tillhörde den nglosaxiska racen, som skiljer sig från ndra genom färgen på ögonen, håret och aglarne. (Forts, följer.)