Aftonbladet – 26 april 1865, sida 2

lienarne, har nu fullkomligt afstått från sin förbehbållsamhet och framkastar de bittraste beskyllningar mot sina besoldare i Rom, isynnerhet grefve dAquila, som är själen i partiet. När Tamburini tog sin tillflykt till det romerska området, medförde han en summa af 30,000 francs, som han röfvat från offren för sina vilda plundringståg — himlen allena vet under huru många hjertslitande jemmerrop! — och nedsölad af de mångas blod, hvilka han uppoffrat för sin snålhet efter guld. Då han ankom till Rom, fann han i grefve dAquila en Meecenas, som åtskilliga gånger räddade honom från de franska handklofvarne. Men som Tamburini såg sig i ständig fara att bli fångad, beslöt han att åtminstone rädda sina penningar och ansåg det vara bäst att anförtro dem åt sin beskyddare, hvilken också tog så omsorgsfull vård om skatten, att han icke en gäng ville återlemna den till dess egare. Hvilken ädel strid mellan en furste och en stråtröfvare! Saken slutade på det sättet, att Tamburini, som blifvit alldeles pank på penningar, i förtviflan följde furstens räd att ställa sig i spetsen för ett nytt röfvareband och försöka sin lycka om igen. Han lemnade således Rom, men med de franska gensdarmerna i hälarne på sig, hvilka fått underrättelse om hans förehafvande af hans fordna herre, som utan tvifvel trodde att en gevärskula snart skulle göra honom qvitt hans skuld utan vidare besvär. Men ödet gjorde dennes vänliga afsigt om intet. Tamburini befinner sig i goda händer och, hvad ännu mera är, är fullt och fast besluten att fullkomligt lätta sitt samvete.