Aftonbladet – 26 april 1865, sida 2

afskräcka sig, utan arbetade så mycket hans ställning det tillät i Rosas intresse; sammankomsten ombord på Acteon var helt och hållet hans verk. Rosas hyste också ett obetingadt förtroende till honom. Han visste sig vara fruktad af Mandeville såsom af alla andra och räknade på hans klokhet till utförande af ett diplomatiskt skurkstreck, som han litade på La Mashorcas dolkar, då han ville göra en hekatomb till ära för sitt styrelsesystem. Sådan var den person, som nu inträdde i matsalen, der Rosas väntade honom. Det var en liten gubbe af sjuttio års ålder, helt och hållet svartklädd. Han var mycket olek, men hade ett fint och intelligent ansigte med små blå, skarpa och genomtränsande ögon, hvilka nu buro spår afnattvak och kanske äfven af det goda vin han och ans gäster denna afton förtärt. Stig fram, sefior Mandeville?, sade Rosas uppstigande, men utan alt gå ett enda steg mot den inträdande. ?Jag har den äran att infinna mig för utt efterkomma en befallning af ers: excelens, svarade Mandeville med en prydlig och ledig bugning, i det han räckte hanlen åt Rosas. Jag beklagar att jag nödgas besvära er vå en så oläglig timma, sefior Mandleville?, ortfor Rosas med inställsam röst och anrisade med en rörelse af handen, som en ransman skulle kallat comme il faut, en lats åt engelsmannen till höger om sin gen stol. Besvära mig! O! visst icke, herr geneal. Ers excellens förskaffar mig tvärtom tt verkligt nöje genom att göra mig den mn att kalla mig hit. Befiorita Manuela når väl, hoppas jag?? PFullkomligt väl.