Aftonbladet – 25 april 1865, sida 3

I bindelser; att armen icke vidare betungas med ; I afgifter för sin pensionering; att ackordsamorteringen och garantien för densamma af staten öfvertages, samt att en omfattande pensionslag, byggd på de af rikets ständer angifna grunder, att underlätta afgången för det äldre befälet och förskaffa armån en fullt tjenstbar befälspersonal, af konung och ständer antages. Då nemligen generalmajoren ansåg konungen såsom armens bästa målsman, ville han icke, att I några positiva vilkor skulle framställas och fann derjemte mindre grannlaga, att något bestämdt förslag till pensionsstat, vare landtförsvarskomitens eller något annat, af krigsbefälet omförmäldes. Generalmajoren af Klint förs anseende att särskildt borde omn kassans tjenstemän och betjening rikets ständers förslag trodde tal. klokhet och nytta bjuda; men dervid borde den tillförsigt uttalas, att en bestämd pensioneringslag bletve antagen, Toch borde derför åt generalmajoren Hazelii förslag. .gifvas ett förtydligande i denna syftning. Öilversten Munck, som delade de at general majoren Hazelius yttrade åsigter, anmärkte i afI seende å landtförsvarskomitens -pensionsförslag, att detta i vissa hänseenden innehöll försämrade vilkor, då t. ex. pensionsåldern för kaptener var, framflyttad till 52 år. Öfversten frih. Klinekowström sökte genom ur historien anförda exempel ådagalägga vådan at pensioneringens öfverlemnande åtstaten, så mycket mer som ordetstat var tvetydigt, enär detsamma i grundlagarne aldrig förekommer utan såsom liktydigt med budgeten, och förklarade sig icke på något vilkor kunna medgifva pensionskassans öfverlemnande till staten. Ryttmästaren Lagerhjelm ville, med anförande af historiska uppgifter, rörande Wadstena krigsmanshus, äfvensom angående de ur fångenskapen hemviändande krigarnes öde efter Carl XII:s död gifva stöd för sin åsigt, att frågan om pensionskassans öfverlemnande borde med synnerlig försigtighet behandlas. Öfverste Wijkander invände mot frih. Klinckowström, att då såväl K. M:t som rikets ständer begagnat ordet stat, detta äfven kunde af krigsbefälet användas. Att reservanterna föreagit det pensioneringslagen skulle vara så omttande och armens behof i allmänhet så motande som den af landtförsvarskomiten uppjorda pensionsstaten, var ett vilkor, som i bee sitt förslag, mnas pensionsAt ingå på traktande af innehållet af K. M:ts proposition syntes fullt beriättigadt. Tal. gendret för öfrigt hvad frih. Klinekowström yttrat om svenska krigarnes öde etter Carl X död, äfvensom rytt mästar Lagerhjelms anmärkning angående Wadstena krigsmanshus. Generalmajoren Hazelius förstod med staten det ordnade samhälle, der lag stiftas af konung och ständer, och hvad svenska staten beträffade, der konungen ensam styr. Deremot hade ordet Pstatsverket städse förefallit tal. till sitt begrepp något dunkelt och sväfvande. Generalmajoren grefve Björnstjerna instämde, rörande ordet stat med de båda föregående t larne, och tillade att, deres: pensionskassan ställes under förvaltning-af ett statens embetsverk, densamma derigenom vore satt helt och hållet utom rikets ständers dispositionsrätt. Hvad sjeifva pensionerna anginge, tyckte generalmajoren det vara olämpligt att uppgifva bestämda belopp, och tillstyrkte antagandet af generalmajoren Hazelii försla, 8. Sedan öfverste Rosensvärd bemött några af friherre Klinckowströms anmärkningar, och tmästaren Lagerhjelm hemställt huruvida äfven: det behandlingssätt, som krigarne från 1808 och 1809 fått från statens sida erfara, kunde försva ras samt yttrat, att Wadstena krigsmanshuskassas förkofrande varit med mindre svårigheter förenadt, då den stått under rikets ständer, som l. i det hänseendet egt vida större makt i sin hand än armån egt i förhållande till armns pensionskas instämde kaptenen, frih. B. A. Lejonhufvudi hvad hr Lagerhjelm anfört, angående Wadstena krigsmanshuskassa. Hvad anginge pensionskassans öfverlemnande till staten, fann friherren detta uttryck sväfvande, emedan kas-l. san kunde sägas vara till staten aflemnad, vare : sig den öfverginge till förvaltningen af banken, eller riksgäldskontoret, eller ock af krigskollegium eller statskontoret; ehuru kassans ställning blefve väsentligen olika hos dessa olika verk. Frih. framhöll den inom representationen, sedan nägra år, yppade sträfvan att så mycket som möjligt draga alla kassor allt närmare under ständernas omedelbara styrelse, hvilket ej kunde bidraga till stärkande af tryggheten för armens pensionskassas bestånd under statens styrelse, . Generalmajoren af Klint och frih. Klinckowström uttalade den åsigt, att ackordsamorteringsfonden och pensionskassan icke borde skiljas från hvarandra, och då obligationerna med förtroende möttoges i den allmänna rörelsen, borde detta utgöra ett ytterligare skäl att ej lemna ifrån sig det för dem bestämda hypoteket. Ofverste Wijkander trodde, angående den påstådda nödvändigheten att behålla pensionskassan såsom utgörande hypotek för ackordsamorteringen, att detta hypotek skulle förvaras lika säkert hos ett statens embetsverk, som hos direktionen öfver armens pensionskassa. Öfverste Stål trodde öfverläggningen egentligen omfatta erdast sednare delen af frågan om ordnandet af armens pensionsväsende och ansåg denna del kunna erhålla tre olika svar, nemligen att antingen pensionskassan helt och hållet öfverlemnades, eller att endast förvaltningen deraf afstodes, eller ock att pensionskassan af armen bibehölles. I förstnämnda hänseendet var ofversten numera öfvertygad, att pensionskassan ej kunde helt och hållet öfverlemnas. Beträffande det andra vilkoret hade reservanterna medgifvit, att öfverlemnandet icke blifvit af rikets ständer yrkadt eller gjordt till vilkor för statens öfvertasande af pensioneringen, hvartill kom att föraltningen icke tillhörde krigsbefälet, utan direktionen af armens pensionskassa, hvadan förvaltningen ej heller kunde till staten öfverlåtas af krigsbefälet. Då alltså endast återstode pensions-f kassans bibehållande under armåns egen styrelse, s ville tal., med förbigående af de vådor, som med 1 ett öfverlemnande voro förenade, endast fästalv uppmärksamheten å fördelarne af kassans bibe-s 6 g E hållande, nemligen att derigenom armån blefve i tillfälle att bispringa enkeoch pupillkassan samt understödja de afskedade genom förhöjning af deras pensioner. Om likväl pensionskassan (c skulle komma att till staten öfverlemnas, in-ä stämde öfversten i hvad af reservanterna såsom 1 första vilkoret dervid föreslagits, dock med til-e 1 r ä lägg, angående statens öfvertagande äfven af ackordsamorteringen. Det i andra punkten af reservanterna föreslagna vilkor ansåg öfversten allt för vådligt för framtiden. g Generalmajoren af Kleen fäste uppmärksam-s heten på skilnaden mellan Wadstena krigsmans-t hus donationer, hvilka utgjordes af fasugheter,d som blifvit försålda till skatte, utan att försälj-v ningsmedlen användts till det med donationerna2 afsedda ändamål, och pensionskassans kapital-lv fond, hvarå förlust blott genom fondens försking d rande kunde uppstå. Pensionskassans ställnings kunde i framtiden komma att väsentligen för-V sämras, dels genom penningens fallande värde, i dels genom tillökning i pensionärernas antal, jls hvarför generalmajoren ansåg lämpligast, attlf krigsbefälet fattade den mot detsamma uträckta f handen och med fullt förtroende till konung och t ständer antoge det för krigsbefälet framlagda för11 slaget. d Öfverste Stål förklarade de nyss framställda8 anmärkningarne om pensionärernas växande antal och minskning af pensionskassans tillgängar ej ega tillämpning på hans förslag, som afsåg en årlig ökning af omkring 20.000 rdr, helst förkofring af pensionskassan kunde beredas genom dess förändrande till bankinrättning, i likhet med hvad frih. Klinckowström föreslagit, dock att en sådan bankrörelse icke borde utsträckas utöfver