Aftonbladet – 25 april 1865, sida 2

STOCKHOLM den 25 April Pamflotten mot kejsar NaopleonsJulius Cesars lefnad. De. na broschyr, hvars titel är Les propos de Labienus ov hvars författare, Rogeard, blifvit dömd till fem års fängelse, hvilket straff han dock undandragit sig genom att fly till Belgien, börjar sålunda: Detta hände på sjunde året efter Kristi födelse, trettioåttonde året af Augusti regering... Det suveräna folket? fick en herre. Efter att långsamt ha utgått ur den bloddunst, som gjorde Julii stjerna röd vid dess första framträdande, steg den och spred ett mildt sken öfver det tysta forum. Det var en god tid. Curian var tyst... Det fanns icke längre några plebisciter, inga val, ingen oordning, ingen republikens armå: öfverallt hade den romerska fred. n fått makt öfver romarne, det fanns endast en tribun, Augustus; endast en arm, Augusti arme; blott en vilja, hans; blott en konsul, han; blott en censor, åter igen han; blott en utlånare, han — och alltid han. Väl!taligheten landsflyktig hade gått att dö i skolor-. nas skugga; litteraturen låg i själtåget un-. der Meecenas beskydd; Livius upphörde att skrifva, Labeo att tala... Hvad äran beträffar, så hade man den på ett sätt, som anstår ett kejsarrike, hvilket respekterar sig sjelt. Det hade varit litet krigande öfverallt; folk hade blifvit slagna i norr och i söder, till höger och venster, alldeles tillräckligt; det fanns namn a!t sätta upp på gathörnen och på triuxfbågar; de hade eröfrade folk att fjettra i basreliefer... I ett af dessa krig hade kejsaren fört befälet och blifvit sjelf eårad, hvilket är höjden af ära för en stor nation .. Det var en god tid för nöjen. Den enda svårigheten var att välja. Det fanns teatrar, gladiatorer, amfiteatern, cirkus, kapplöpvingar, jagter och kämpaspel. Aldrig förr hade romerska folket roat sig så mycket... Sannt är dock, att det här och der fanns någon skugga på taflan; det hade varit ett dussin komplotter och lika många uppresningar, och detta förstör en regering; det var republikanerna som försökte komma tillbaka. Man hade dödat så många man kunde vid Actium, Alexandria och på Sicilien, ty den romerska friheten var seglifvad; icke mindre än sju slagter en masse behöfdes för att göra den vanmäktig; legioner tycktes stiga upp ur jorden, och dessa alltid återkommande republikaner hade blifvit samvetsgrannt dödade — men huru många? Tre hundra tusen kanske på sin höjd; detta var godt, men det var ej nog, och: ännu fanns det några qvar af dem. Derföre var denne store mans lif icke alldeles fritt från sitt obehag. I senaten var han nödsakad att bära ett harnesk och ett svärd under sin rock (hvilket är obeqvämt, isynnerhet i varma länder) vch att omgifva sig med tio starka bjessar, som han kallade sina vänner, men hvilka icke desto mindre voro honom till omak.. Det företogs också en viss aflägsen expedition, öfver hvilken man ej hade anledning att vara stolt; den olycklige Varus hade dumt blifvit slagen med tre legioner på andra sidan om Rhenfloden. Detta hade en dålig verkan. Kriget är som allt annat godt — det får ej missbrukas. Det har törtjensten att vara det mest absorberande skådespel, den mest fängslande afledning af uppmärksamheten, men det är en utväg, som måste sparas på. Detta förfärliga spel får ej spelas för ofta, ty det kan vända sig emot den, som spelar det; gceh om någon är en räddare, bör han icke skicka det folk, han har räddat, för ofta ut att slagtas. Detta torde ha anmärkts, men hvem tänkte väl på sådant? Endast 20,000 mödrar; och hvad är väl det i ett stort rike? Aran gifver, såsom man väl vet, icke sina ynnestbevis för intet, och Romvar tillräckligt rikt på blod och penningar att betala dem med... Dessutom hade Bollius förlorat en örn, men man kande hjelpa sig den förutan; och hvad finanserna beträffar, så hade ett nytt tidskifte just börjat, administrationen hade just blifvit uppfunnen, och verlden skulle administreras. Jätteriket hade ett hundra millioner händer, men blott en mage; enheten var grundlagd... Om detta system medförde några missbruk, var det blott ett moln i den allmänna glädjens solsken — en missljudande ton, som dog bort i den allmänna tacksamhetens konsert — och alla dessa små olyckor, som då och då krusade kejsarrikets yta, voro i sjelfva verket endast lyckliga kontraster och pikanta tidsfördrif tör ett folk, sällt i sin välgång, hvilka skänkte dem hvila från lyckan och tid att andas; de voro såsom kryddor till maten — just lagom för att förekomma enformighet i lyckan,1 att moderera munterheten och förhindra mättnad. Folket höll på att qväfvas af lycka; ty det finns välgerningar, som öfverväldiga, och glädje, som dödar. Hvem kunde väl då på denna gyllne tid klaga? Tacitus säger sju år sednare vid Augusti död, att blott få medborgare lefde, som hade sett republiken; ännu färre återstodo, som hade tjenat den; de hade bortryckts af inbördes krig eller landsförvisningar, genom summarisk exekution, mord, tvångsvärfningar eller landsflykt, nöd elIer förtviflan — tiden hade gjort resten. På den tiden lefde Labienus. Vet ni, hvem Labienus var? Han var en besynnerlig man. Tänk bara, han envisades att vara fri borgare i en stad, der det icke längre fanns annat än undersåter. Kan nåvon becrina det? Civis Romanus sum.