Aftonbladet – 24 april 1865, sida 3

tiden att afekrifva dem? Eller huru måns decennier skola väl uti en så vigtig kredi anstalts räkenskaper samma osäkra fordri gar qvarstå såsom tillgäng? Vär anmärkning emot hr Bodius val ti revisorssuppleant i allmänna hypoteksbar ken gällde icke den valde utan de väljande Hafva vi svenskar vanslägtats från vår . fäder? Eller stå vi icke lika högt i förhå lande till vår samtid, som våra fäder stod till sin? Vid jemförelsen mellan förr och nu falle sig denxa fråga stundom föga angenäm a: Ibesvara. Låtom oss se till hurudant sva ret blir, om vi göra denna fråga med af Iseende på den inhemska vapentillverknin ;en. Vi behölva icke gå till sagan om de store smeden Vaulund och om den rik dvergabon i bergen för attskaffa vittnen on våra fäders mästerskap i vapensmidet. Bön der voro vapensmeder och lemnade sina fa brikater i skatt ännu in i 17:de århundra det. Hnru mänga af de gevär, hvilka bu ros af Gustaf Adolfs och de tre Karlarne krigare, voro väl utländskt fabrikat? Dei händige smålandsbonden var en skicklig bössesmed och hans arbetes jemförlighet me eller öfverlägsenhet öfver det utländska vi sar sig icke blott af historien om de sven ska härarnes bedrifter. I en skrift om Hollands intrång i Europas handel, för halft annat sekel sedan i flera upplagor utgifver i både Frankrike och England, läsa vi föl jande ord, som väl tåla vid att uppmärksammas af nutidens svenskar: ?De förnämsta handelsvaror, holländarne utföra från Sverge, äro koppar (den bästa i Europa), jern, stål, stora qvanftiteter af alla slags vapen, arbetade i dessa metaller, såsom muskötter, pistoler, skeppskanoner, kulor, pikar, kaskar ...? ?ja, vapen och krigsförnödenheter i så stora qvantiteter, att det icke allenast räcker till för holländarnes egna armeer och flottor, men dertill inbringar dem betydlig penningevinst genom handeln härmed med nästen alla andra nationer, Förr, då vi voro en eröfrande nation, som ständigt gick i vapen, då freden aldrig hann upprefva myndig älder — då tillverkades alltså vapen inom landet, icke blott tillräckligt för våra egna stora behof, utan äfven för export i så betydliga qvantiteter! Och nu, då vi under en femtioårig fred lärt oss att så värdera fredens och frihetens välsignelser, att vi på fullt allvar börjat inse sanningen :f den gamla satsen: ?Vill du fred, så rusta dig till krig?: nu skulle den svenska vapenexporten vara en saga, om icke trenne styckebruk ännu fortfore att förse främmande regeringar med svenska kanoner. Och att vapentillverkningen numera hvarken är tillräcklig för vårt behof eller håller sig uppe i jemnbredå med den utländske, hvad tabrikatets duglighet angår, lerom vittna tillräckligt regeringens betydliga vapenbeställningar i utlandet, derom vittnar ringheten af de få inhemska vapenabrikernas tillverkningsvärde; uerom viltnar allra mest tillvaron af en ny armå om mer än 30.000 man, hvilka alla behöfva 3oda gevär, vid öfningarne, som i striden. Och om vi, som bill:gare än andra folk, tunna tillverka vapen, då vi i eget land ega illa derför erforderliga materialer; då den nekaniska kraft, våra vattenfall och strömmar erbjuda, skänker oss en drifkraft för abriksanläggningar, i kostnad oändligt unlerstigande ångan, till hvilken utlandets farikanter nästan uteslutande äro hänvisade; lå svenskens mekaniska snille och händiget intill fen dag i dag är visat sig både ölja med sin tid och ofta gå framom den — Om vi sålunda kunna tillverka vapen, böra i då icke älven göra det? När ropet till vaen skallar, är det måhända för sent att iemta dem från Belgien till alla de armar, wvilka vapenlösa sträckas till fosterlandets örsvar; och dessutom, skola vi icke kunna å ögonen upp en gång och se huru illa vi köta vårt jern och våra affärer? Vi sälja ernet och köpa igen jernsakerna — liksom m vi vore dumma, opraktiska, utan anlag ör slöjd, utan vana att göra en affär! Eller är den svenska slöjden död, cenna dling med så höga anor? Visst icke -— men den lefver ungkarl. åt den gifta sig till penningar — och den kall snart åter visa sin överlägsna kraft, ärdeles på de banor, der den med hjelp af andets strömmar kon egna sig åt bearbeandet af landets egna produkter och såanda lemna en tillverkning, som endast i ris icke öfverträffar den utländska. Men, assosiation af penningar och arbete, et är vilkoret. Det är den nyligen offentliggjorda Inbjuding till aktieteckning i Husqvarna vapenaktieolag, som föranledt oss att göra denna jemjrelse mellan svenska vapenfabrikationens rr och nu, och till allmänhetens allvarliga ehjertande framlägga denna för fosterlanes försvar icke mindre än för dess induri och handel vigtiga fråga. Med tiotun aktier om 1009 rdr, ställda på särdeles nå inbetalningar (å 25 rdr) — hvarigenom n hvar är i tilliälle att visa sin tro med na gerningar och med en ringa sp-rpening tjena fosterlandet utan att missvärda li sen fördel — vilja inbjudarne verkliggöra n om fosterländskt sinne och nationalekoisk eftertanka vittnande plan, att förvandla evärsiaktoriet vid Husqvarna till en Vanfabrik i en för vårt land passande skala. ället är lyckhgt valdt, så väl hvad dess ge, som dess ano: och arbetarebelolkning igår. Uti kommerskollegii berättelser om brikernas och manufakturernas ställning i ndet finner man väl icke ett ord om Husamn? (lika litet som om annan vapentaikation), men af ?gamla handlingar? finr man, att detta faktori anlades 1680, fick ivilegier 1715 och drefs för kronans räkng till 1757, då det öfverläts till enskild rson, utan att lisväl någonsia få upphöra t vara gevärsfaktori; hvaremot kronan tillrsåkrade innehafvaren en årlig beställng, för närvarande uppgående till 2000 ger. Antalet af arbetare har under 1856—60 nligt landshöfdingens femårsberättelse) i edeltal utgjort 255 pr år. De bo delsvid scsAvarna dÅala i närlamanda oannlknar ; WWAaA a r . Inhemska goda vapen. I I q Ho Men AR KK GÖ AA AO GF et FD RK Kn