nade. Och likväl är hypoteksföreningens kassatillgång sådan, att de kära bandlånen icke allenast kunnat fortfara utan jemväl finna mäkiiga försvarare. Den , som både af hr Bodin och oss med tilltörsigt blifvit åberopad, innehåller likväl att handlån ej må utlemnas på längre tid än sex månaders uppsägning, hvilket stadgande vi få förstå, att de icke under någon förevändning må antaga formen af stående eller amorteringslån. Att hr Bodin besannat vår förutsättning, att de osäkra fordringarne härflyta från handlånerörelsen, bestyrker vår mening att denna rörelsegren är lika onyttig som olaglig. Det beklagansvärda förhållande, att jordegendom i Östergötland för närvarande betalas lågt, innebär icke heller någon ursäkt för direktionen att drifva handlånerörelse. Hvad vi beklagat är, att direktionen försummat att indrifva handlånen så snart de kunnat till amorteringslån förvandlas och genom denna försumlighet ådragit föreninsen både kostnader för upplåning till bestridande af sina egna utgifter samt olägenheten att för ett handlån nödgasinropa en fastighet. Om de osäkra fordringarne härleda sig inda ifrån åren 1846—1849, menar icke hr kamreraren att det snart kunde vara på iden att afskrifva dem? Eller huru många lecennier skola väl uti en så vigtig kreditinstalts räkenskaper samma osäkra fordrinvar qvarstå såsom tillgäng? Vär anmärkning emot hr Bodius val till revisorssuppleant i allmänna hypoteksbansen gällde icke den valde utan de väljande.