Aftonbladet – 21 april 1865, sida 2

ofantligt hufvud och ett ansigtei hvars drag tydligt skulle stått att läsa menniskoslägtets förnedring, om han ej snarare sett ut som dess olycka, som en fåne. Denne man, iklädd Ppresterlig drägt, var en af de båda narrar Rosas till sin törlustelse underhöll. General Corvalan var den andre. Mulatten stod nu midt emot Rosas, yrvaken och förskräckt och gned axelbladet mot väggen. Rosas skrattade af full hals, då Corvalan inträdde. Hvad tycker ni, sade diktatorn, Chans vördighet sofver medan jag arbetar! Mycket illa gjoratt, svarade adjutanten med sitt oföränderliga allvar. Och för det jag väcker honom blir han vred! Det gör ondt4, sade mulatten med hes och klagande stämma, hvarvid mellan hans tjocka läppar visade sig en dubbel rad små och spetsiga tänder. Det betyder ingenting pater Viquå, ty vi skola spisa nu. Hvad sade läkaren, Corvalan ?4 Ingenting, seiior. Godt; hur är vakten anordnad?4 cÅtta karlar i förstugan, tre officerare i embetsrummet och femtio soldater på stora gården. Det är bra; ni kan gå. cOm polischefen skulle komma ?4 Så får han säga sitt ärende till er. Men om det skulle komma... Om djefvulen sjelf skulle komma så får ni taga emot honom, afbröt Rosas skarpt. Godt ers nåd. Det är sannt... säg mig till om OCuititio kommer. Skall ske, ers nåd. Ni kan gå. Vill ni spisa med mig.4