Aftonbladet – 20 april 1865, sida 3

Rosas var, liksom alla andra, öfvertygad derom. Slutligen kunde äfven dikiatorn få Frankrike emot sig, ty sedan general R:vera blifvit president, hade mellan honom och franska myndigheterna i El Plata, ingåtts förbindelser af för Rosas högst oroande valur. De argentinska emigranternas ömtåliga nationalkänsla hade i bör jan mycket stött sig på denna Frenkrikes inblandning i saken. De mest sansade ansågo för sin pligt att hålla sig fullkomligt neutrala vid en sak, som en främmande stat afhandlade med landets styrelse, — denna styrelse måtte nu vara hurudan som helst. Men andra, mera alfundsjuka om sin nationalitet, fåsom till exempel sångaren från liuzaingd, talade utan förbehållsamhet helt högt om främlirgarnes djerfhet. Slutligen lyckades dock de franska agesternas upprepade och rTimodiga förklaringar öfvertyga de flesta emgranterna att det ej var fråga hvarken omatt träda den argentinska nationalstoltheen för nära eller anfalla några af republikas privilegier, utan tvärtom blott att tvinga ev despot att akta allmänt erkända gruncsatser. Sålunda uppstod i bö jan en viss vän kap och sedermera en verklig alliens emellan emigranterna och de franska myndigheterna i El Plata, allt emot den gemensamma fienden, Sålunda arb tade både östra republiken, franska beskici ningen i El Plata och de argentinska flyktingarne oaflåtligt på att störta Rosas. Öch just vid den tid då vår berättelse börjar, inträffade ett oroende omslag i Frankrikes politik. Monsicur Roger efterträddes af monsieur Buchet de Martigny och amiral Le-Blanc af konteramiral Dupotet. Under Le-Blai:c hode franska eskadern inskränkt blockaden af kusten till La Platas