Aftonbladet – 20 april 1865, sida 3

samhet, uthållighet och tålsamhet under ständiga strider mot betryck, beroende och fattigdom, mera gagnat fäderneslandet än just denna. Dock — så tyckes man tro — denna kår har numera i det närmaste uppfyllt sin bestämmelse. Den har icke långt härefter hunnit fullborda hela vårt vigtiga skiftesverk. Den har ock — hvarom arkiverna i alla våra landtmäterikontor nogsamt bära vittne — lemnat så många och värderika materialier vi rättnu behöfva, för att kunna fullkomna rikets geografiska karteverk. Den har således gagnat i hvad den bort och kunnat gagna, och den får nu gå sin upplösning, sitt öde till mötes, den som mången annan. Staten har i allt fall? — säger man — gjort nog för denna kår, då den dels sedan några år tillbaka befriat landtmätarne från skyldigheten att sjeliva bekosta sma lärare i undervisningen för den teoretiska embetsexamen, dels bestått en liten lön åt tvenne landtmätare i hvarje län, och slutligen vid uppnådda 65 å 70 ärs ålder tillförsäkrat dem om en pension, så stor, att de på densamma, utan att behöfva ligga fattigvärden till last, godt kunna lifnära sig. Oaktadt landtmäteri-kåren i alla tider blitvit på sådant sätt, utan all jemförelse, från statens sida stjufmoderligt behandlad, har det — tack vare omständigheterna — dock hittills lyckats ett kunna upprätthålla densamma någorlunda fulltalig. Mången har derföre låtit inbilla sig att tro, det tilloppet af ynglingar, som sökt inträde i denna kår, varit en följd af den Jyckliga ställning i kvilken samma kår sig befunne. Stort misstag!) Orsaken är helt enkelt den, att ynglingar, som egnat sig åt detta yrke, kunna merendels i början, efter aflagd examen, förtjena tillräckligt för sin bergoing just i följd af den inom andra kårer icke kända dryga aflöning, som den unga auskultanten kan af principalen betinga sig. — Detta missförhillande till hvad landtmätarne i allmänhet bestås, har dock af orsaker som nyss äro sagda, en gäng vunnit häfd, och lärer, så vidt kårens bestånd deraf är beroende, numera svårligen kunna ändras, ehuru eljest mången i tjensten grånad landtmätare med stort skäl höres klaga, att han, då krafter och synförmåga aftagit, har på sitt arbete i behåll — utom det dryga embetsansvaret — litet eller intet, sedan han i lön eller betalning nödgats afstå största parten af arfvodet it sina medhjelpare eller andra honom i tjensten biträdande personer. Följderna af detta, att börja med rundliga, aflöningssätt, har dock haft det sorgliga med sig, att ynglingen lockats beträda en bana, som i längden hvarken ledt till heder eller utkomst. För sent inseende sitt misstag, bar han då haft ingenting annat att göra, än att ockra med sitt pund det mesta han förmått, så längt helsa och krafter det medgiflvit, under visshet derom, att om han icke lyckas i ungdomen eller vid den tiden hopskrapa en liten sparpenning, han såsom lönlös, blottställes att på älderdomen nödgas dela så många sina kamraters sorgliga öde att lida brist på det nödvändigaste för sig sjelf och de sina. Men om landtmätaren beröfvas en nödig utkomst för sin bergning, få skulle sådant helt säkert verka depraverande på kårens ställning och framtida verksamhet. Nu har dock denna kär, till följd så väl af sin utmärkte chefs många tillgöranden, som de förbättrade lönevilkor, hvilka med 1857 års taxa inträdde, och som gjorde det möjligt för landimätaren att verka och utveckla sig, i en mera sjelfständig riktning, på senare tiden onekligen tillvunnit sig idet allmänna både aktning och anseende. Staten som endast haft fordringar på landtmätaren, men gjort litet eller intet för kårens upprätthällande och utkomst, och följaktligen har en jemförelsevis ringa del i de små förmåner, som denna nu för tiden kan vara i besittning af, borde derföre visligen betänka gig, innan den genom okloka mesurer äter gär att förstöra dessa fördelar, och såmedelst utan gagn gör sig till herre af en dålig sak. Men — heter det — landtmätarnes förtjenster på 1857 ärs taxa äro ju efter allmänna omdömet, alldeles för stora, och borde icke denna taxa till följd häraf betydligt kunna nedsättas? Härpå svaras helt enkelt genom en annan fråga: Hafva dessa herrar riksdagsmän eller alla andra, som behagat uttala förkastelsedom öfver 1857 års landtmäteritaxa, annorlunda än genom hörsagor, tomt prat, missledande uppgifter, och derpå grundade föreställningar uppfattat denna jargon; eller hafva de någonsin på rent faktiska grunder gjort sig klart reda för, och fått kännedom om, huru mycket en flitig landtmätare med fullt arbete a) kan på denna taxa i verkligheten förtjena? Nej, det hafva de visst icke gjort, ty i annat fall skulle deras omdömen otvifvelaktigt utfallit helt annorlunda, och likväl, med den till. ång på arvodesräkningar, som i hvarje äns landtmäterikontor och rikets generailandtmäterikontor äro tillfinnandes, hade, med något mera besvär, ingenting varit lättare för dem, än att förskaffa sig tillförlitliga upplysningar om hvarje landtmätares årsförtjenster. Insändaren, som har litet reda på dessa saker, och för öfrigt har för sed, att icke göra afvikelser från sanningen i sina upp: gifter, kan för det län der han sjelf är bosatt, och der öfver 20 stycken på eget ensvar arbetande landtmätare hafva tjenstgöringsskyldighet, stå till tjenst med några uppgifter för detta fall, och kan derom med) Nästan årligen i saknad af nödig utkomst afgå landtmätarne till andra yrken. Tre landtmätare, deraf två kommissionslandtmätare, stå i Statskalendern för i år som krono.läncmän